Det fria ordet måste få råda
Januari 2019 valde lektor Inga-Lill Aronsson att använda ett rasistiskt glåpord under ett seminarium med studenter från masterprogrammet i arkiv, bibliotek och muséer. Ordet anmäldes av fyra närvarande studenter och hanterades av Universitetets HR-avdelning genom att lektorn togs in på samtal för tillrättavisning och tvingades lova att aldrig mer använda det.
Lektorn använde inte ordet som en benämning på en människa eller en grupp människor. Hon använde det inte för att nedvärdera eller kränka någon. Istället använde hon det i ett sammanhang som var strikt studie- och forskningsmässig. Detta då hon gav det som exempel på ett ord man skulle kunna knappa in i en sökmotor när man vill hitta källmaterial gällande forskning om ”ras”. Alla parter inblandade var väl underförstådda med ordets historiska sammanhang och hade bara som avsikt att få tillgång till äldre källmaterial som dessvärre använde sig av ordet.
Ordet som användes var “n-ordet”. Andra liknande exempel torde vara ”z-ordet”, ”b-ordet”, ”l-ordet”, ”e-ordet” eller ”m-ordet”. Många av er läsare förstår säkert inte ens vad dessa andra termer egentligen syftar på, vilket är en poäng i sig. Tillsammans med ”n-ordet”, användes dessa ord vardagligt förr i tiden när man ville benämna vissa etniska eller religiösa grupper. En student som vill hitta material - till exempel om den rasforskning som tyvärr så sent som på 50-talet ägde rum här i Uppsala, skulle göra helt rätt i att söka på dessa ord. Därför skulle också en lektor göra helt rätt i uttala ovanstående ord så att studenter kan förstå. Lektorn skulle dessutom göra en insats mot historierevisionism när hon i akademisk anda avstod ifrån att hymla om alla de deviser som använts av oss människor för att avhumanisera varandra; att använda “n-ordet” får härmed en självklar studie- och forskningsmässig relevans.
Situationen blir än mer bekymmersam eftersom det hävdades att, lektorn som “icke-rasifierad” inte hade ”rätten” att ta till dessa ord. Inte ens i detta extremt tydligt akademiska sammanhang där hon endast presenterade ”n-ordet” som ett relevant sökord för en person som vill hitta källmaterial, dessutom med en så kallad triggervarning, hade hon rätt att använda detta ord.
Det framstår som att denna incident är en del av ett större problem. Ett problem där man ständigt försöker inskränka den akademiska frihet som borde råda på våra universitet. Universiteten tycks inte längre vara först och främst ett utrymme för förutsättningslös forskning, ett forum där idéer ska prövas mot varandra i ett sökande efter det objektivt sanna. Dessa ideal får i den moderna universitetskulturen snarare vika hädan för den rådande politiska korrekthet som växt sig stark i västvärlden. Vårt universitet börjar mer och mer bli en plats där känslor kan trumfa argumentationslogik. Vi ser att det domineras av så kallade tolkningsföreträden där vissa av oss inte anses få bidra med vår kunskap och vårt intellekt på grund av en förment brist på subjektiva erfarenheter, och där folk kategoriseras i sina intellektuella uttryck genom en så godtycklig egenskap som hudfärg. Fallet rörande Inga-Lill Aronsson är ett slående exempel på när det akademiska får stå tillbaka för politik och ideologi, viljan att misstolka och finna långsökta vinklingar för billiga politiska poäng.
Denna utveckling måste motarbetas av oss som förstår värdet av fri och förutsättningslös forskning och lärande, och det måste börja med att det fria ordet åter får råda för våra forskare och lärare. Samtidigt som vi självklart måste slå hårt mot alla former av diskriminering, kränkningar och nedvärderande behandling, får vi inte urvattna dessa begrepp genom att använda dem som svepskäl för att politiskt kontrollera lärare och studenter.
Henric Colliander, ordförande Konservativa förbundet Uppsala
Henrik Bark, styrelseledamot Konservativa förbundet Uppsala
