Låt Uppsala slotts räddning representera ett skifte
Ombyggnaden av Uppsala slott var under flera veckor Uppsalas hetaste potatis. Frågan om Uppsalas slotts ombyggnad till ett konstmuseum var en vattendelare både inom kommunfullmäktige såväl som bland stadsborna. Debatten som fördes var ingen ny, den har hörts i hundratals kommuner och städer världen runt. Den har sin rot i den moderna vågen av socialliberalism som redan skördat många vackra stadskärnor genom neo-futuristiska, postmoderna, betong och glaskonstruktioner.
Till Uppsaliensarnas stora lättnad så stoppades dock förslaget häromdagen. Berättelsen om nya Uppsalas slott är ett glimmer av hopp gällande medborgarnas möjlighet att värna sin egen stadskärna. Flera andra historiska stadskärnor har inte haft samma tur, och en snabb titt på Londons före detta, ikoniska skyline som numera liknar Shanghai står som en varning för vad som står på spel.
Motståndet mot ombyggnationen av Uppsala slott talar sitt klara språk, att medborgare har tröttnat på en allt mer främmande och verklighetsfrånvänd arkitekturell och politisk elit som insisterar på att upprätta oönskade glas och betongmonster.
Argumenten som löd från förespråkarna av Uppsala slotts ombyggnad hade man hört förut. Man kunde höra bekanta floskler som: ‘’sätta vår tids prägel’’ och påbud om ‘’friska, moderna inslag’’.
"Ingen vikt läggs vid vad förändringen för med sig eller att den går helt i kontrast med stadsbornas önskningar."
Man ska dock inte avfärda alla påbud till renovering och modernisering. Som många försvarare till modernistiska ombyggnationer rättmätigt påstår så är det inte fel i sig att var tid sätter sin prägel. Även Uppsala domkyrka renoverades och byggdes om till sin nuvarande form under 17 och 18-hundratalet. Få skulle nog mött dessa renoveringar med samma skepsis och motstånd som man gjort mot exempelvis Notre Dames föreslagna glastak och numera även Uppsala slotts ombyggnad.
Den som menar att älskade kulturarv och stadskärnor bör deformeras bara för att ‘’alla tider sätter sin prägel’’ menar i grund och botten att förändring bör ske enbart på grund av att förändring har skett förut. Ingen vikt läggs vid vad förändringen för med sig eller att den går helt i kontrast med stadsbornas önskningar om att bevara en vacker stadskärna.
Dessa resonemang har dessvärre styrt stadsplanering under årtionden med katastrofala konsekvenser. Vi kan bara hoppas att Uppsala slotts räddning representerar ett skifte i arkitekturella trender och att den framtida stadsplaneringen snarare kommer styras efter stadsbornas önskemål än viljan av en liten, avantgarde-grupp fylld av postmodernister och ideologer.
Henric Colliander, ordförande Konservativa förbundet Uppsala
Henric Colliander, ordförande Konservativa förbundet Uppsala Foto: privat
