Varför alla sparkrav vid statsvetenskapliga institutionen?
Det här är en insändare. Åsikterna som framförs är skribentens egna.
I en tid då privatiseringens framryckning tycks ha kommit åt alla domäner i det offentliga talas det sällan om konsekvenserna för skolan och utbildningsväsendet. Allt oftare hörs forskare beklaga sig över att de inte har tid för det som mångåriga studier och hårt arbete ska mynna ut i—forskningen. Forskningen uteblir eller styrs efter en industriliknande apparat där statsvetare vänder sig till externa finansiärer med ideologisk-ekonomiska intressen som dessutom äventyrar forskningens oberoende. Vad blir konsekvenserna av denna till synes osynliga nedbrytning av de akademiska grundpelarna? Uppsala universitets ledning måste tala klarspråk med oss studenter om de abstrakta besparingskraven och dess konsekvenser. Är det de höga hyrorna som gör att pengarna inte räcker till för institutionen? Berätta det då för oss och åtgärda saken så att konsekvenserna inte går ut över oss studenter och vårt kunskapssökande.
"Vi förväntas skola oss själva snarare än att faktiskt få ta del av resurser universiteten är ämnade att ge oss"
Vi statsvetarstudenter har ofta hamnat i situationer där vi av lärare tillika ängsliga doktorander erbjudits att “rätta varandras seminarieuppgifter” eller “leda seminarierna själva”. I flertalet kurser har smågrupper klumpats ihop till storsalsseminarier “på grund av besparingskrav på institutionen” eller “nedskärningar” med direktiv från ett diffust ‘uppifrån’. Våra fysiska möten i universitets anrika lokaler förpassas även gärna till mjukvaran Zoom på våra tretton tum. Vi förväntas skola oss själva snarare än att faktiskt få ta del av resurser universiteten är ämnade att ge oss för våra skattemedel – en gedigen utbildning. Det är tänkt att vi ska ha minst 10 kontakttimmar i veckan, det får vi på statsvetenskapliga institutionen knappast. Istället mikrar vi våra matlådor vid tolvslaget, plöjer igenom kurslitteraturen och PDF:er i tysta läsesalar och promenerar hem igen.
Det är nedskärningarnas ständiga krav som tillintetgör studieglädjen tillika forskningsviljan. Allt medan kontakttillfällena i universitetsvärlden omvandlas till en studentsluss präglad av stressade forskare upptagna med timrapporteringar och administration. Hur kan det vara såhär när universiteten är tänkta att finansieras med offentliga medel och visst externt kapital? Vi kräver klarhet och ansvar i frågan.
"Jag, liksom många andra studenter på statsvetenskapliga institutionen vill se att Uppsala universitet genomgående förklarar och redovisar besparingskravens underlag i ett offentligt uttalande."
Uppsala universitet har klart och tydligt brustit i att redovisa skälen till att dessa ändlösa besparingskrav och nedskärningar går ut över dyrbar, formativ undervisningstid och studiekvalitet. Jag vill hävda att ett universitet upphör att vara just det, när studenter ska undervisa varandra i en paradoxalt nog anarkisk miljö – med lokaler som stängs allt tidigare, och med färre kontakttimmar. Statsvetenskapen och förvaltningskunskap ligger till grund för landets demokratiska styrning och riktning. Om studenternas inflytande och möjlighet att torgföra sina åsikter slopas till följd av nedskärningar och forskarna hindras från att forska finns det egentligen ingen akademi att tala om.
I ljuset av besparingskravens ständiga, nästan fogdeliknande närvaro måste det finnas ett tydligt led i ansvarsutkrävandet. Jag, liksom många andra studenter på statsvetenskapliga institutionen vill se att Uppsala universitet genomgående förklarar och redovisar besparingskravens underlag i ett offentligt uttalande. En sådan åtgärd möjliggör för studenter att kunna ha en reell inverkan på universitetets hantering av sitt kapital, och bryggar det demokratiska glappet som uppstått.
Universitetet är en offentlig verksamhet av och för akademikers arv och forskning. Dess styrning och drift ska inte gå i privatiseringens ärenden eller undergrävas av en hyresvärd med monopol. Ansvarsutkrävandet måste vara rigoröst och tillgängliggjort för alla studenter, och frågorna ska kunna vidarebefordras i ett rakt led till högskoleministern om inga andra medel finns till hands.
Jana Paegle, student i freds-och utvecklingsstudier vid Uppsala universitet.