"Panelsamtalet ett klockrent bevis på varför partisystemet måste avskaffas"
Det här är en debattartikel. Åsikterna som framförs är skribenternas egna.
Panelsamtalet måndagen 11 april var visade tydligt hur kårens partisystem tar bort fokuset från kärnfrågorna i kåren.
Trots att samtalet var upplagt som en debatt mellan partierna om de centrala sakfrågorna för Uppsalas studenter, var det stor enigheten i svaren. Faktiskt var deltagarna så överens att Ergo i sin rapportering från panelsamtalet noterade att inledningen “Jag håller med föregående talare…” duggade tätt. Samförståndet bland paneldeltagarna är dock varken förvånande eller ett tecken på bristande idéutveckling. Vi är alla studenter vid samma universitet och har därför samma slags önskemål om ett bättre studentliv i Uppsala. Vi vill alla ha högre kvalitet i undervisningen, vi vill ha fler lärarledda timmar, vi vill ha en bättre studiemiljö, vi vill ha billigare kurslitteratur, fler studentbostäder och bättre åtgärder mot psykisk ohälsa. Dessa frågor har inte med politisk vänster och höger att göra.
Diskussionen borde ha handlat om hur vi kan främja studentintresset på bästa sätt. Rörande det rent ut sagt usla antalet lärarledda timmar på många kurser poängterade exempelvis UUS:s Policarpio H. Bernerstedt att lärarnas pedagogiska kompetens måste stärkas, och AFK:s Daniel Åkerman att arbetsfördelningen mellan forskning och undervisning inte passar alla universitetslärare vilket kan resultera i oengagerade föreläsningar. Från de politiskt drivna partierna fick vi däremot inte en diskussion om sakfrågan, utan en uppvisning av ideologiska käpphästar. Vänsterstudenter ville hellre skylla problemet på för låga skatter för de riktigt rika, S-studenter på utförsäljning av offentligt ägda fastigheter och Högerpartiet på den socialdemokratiska regeringen och det höga skattetrycket på arbete. Det kan förvisso vara intressanta frågor, men de hör snarare hemma i riksdagen än i Uppsala studentkår.
"När det saknas konflikt, sviktar det politiska intresset."
Tyvärr är denna pajkastning symptomatisk för hur partiintresset i kåren överskuggar studentintresset. Man kan tycka som Vänsterstudenter och S-studenter att det vore bättre om studenter engagerade sig i kåren enbart tack vare facklig solidaritet och att det är “borgerligt” att vilja ha medlemsförmåner. Men att på grund av det vilja nedprioritera de förmåner vi erbjuder och som faktiskt har lett till att kåren för första gången sedan 2010 har en positiv medlemsutveckling, är en ideologisk återvändsgränd.
Det kan kanske vara så som Vänsterstudenter och S-studenter säger, att politik engagerar. Frågan är om det är rätt sorts engagemang för Uppsala studentkår. Inom politiken är det centralt att leverera ställningstaganden, att signalera till den egna rörelsen och att söka konflikt, men symbolpolitik går ut över det faktiska arbetet att göra studenternas vardag bättre. Trots S-studenters klagomål om ett förlorat år har de inte kallat till några extra fullmäktigesammanträden, vilket står i deras makt då förstanamnet Anton Sanchez Sulejmani är fullmäktiges ordförande. Det inte heller det skrivits några motioner, eller interpellationer till styrelsen.
Läget påminner om senaste gången S-studenter satt i opposition. Då sjönk deras närvaro på fullmäktigesammanträdena till 29 procent, vilket gjorde att fullmäktige många gånger inte ens blev beslutsmässigt. När det saknas konflikt, sviktar det politiska intresset. UUS och AFK går inte till val på att främja vissa politiska särintressen – utan för att främja studentintresset. UUS och AFK drivs av de konkreta frågorna om studenternas vardag. Vi vill fortsätta ta ansvar för stärkt studentinflytande och högre utbildningskvalitet. Vi går till val i Uppsala studentkår, inte i riksdagen. Kåren är för studenter, av studenter!
Emelie Rosén,
förstanamn Uppsala universitets studenter
Daniel Åkerman,
förstanamn och ordförande Allians för Kåren
