Hur var det nu med lärarledd tid?
Det här är ett debattinlägg. Alla åsikter är skribenternas egna.
Nyligen skrevs det i Lundagård en artikel, "Grattis till mer undervisning ingenjörer!", om satsningen på att höja anslaget för ingenjörsutbildningarna, dels med syftet att öka de lärarledda timmarna på dessa utbildningar. Utbildningsminister Mats Persson menar att ingenjörsstudenterna i för liten utsträckning avslutar sina studier, och i budgetpropositionen för 2024 beskrivs Sverige som ett ingenjörsland som behöver fler personer för att kunna konkurrera med andra länder. Arbetet för att stärka kompetensförsörjningen genom teknikutbildningar bör intensifieras, står skrivet i propositionen och “Regeringen tillför därför medel för att skapa förutsättningar för fler ingenjörer inom högskolan” (s. 40, Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning).
En gedigen satsning sker därför inom STEM, de där tekniska utbildningarna, som ska få ökad lärarledd tid genom höjda anslag. Precis som att författarna Axel Simonsson och Mia Huovilainen identifierar lärarledd tid som en stor bidragande faktor för utbildningens kvalitet, kan vi på Uppsala studentkår inte annat än instämma i Lunds slutsats – att den lärarledda tiden är en jättestor faktor för utbildningens kvalitet.
Humaniora- och samhällsstudenterna drabbas särskilt hårt vad gäller just bristen på lärarledda timmar. I februari släppte Uppsala studentkår en rapport med titeln Räcker tiden till? Rapporten visade att majoriteten av fakulteterna har mindre än fem timmars lärarledd tid per vecka. Den lärarledda tiden skiljer sig inte mycket inom humaniora och teologi, eller juridik och samhällsvetenskap. Dessa fakulteter har i genomsnitt 4,66 timmar lärarledd tid per vecka. Nu med satsningen på ingenjörerna uppdagas det att för våra humaniora- och samhällsstudenter räcker den lärarledda tiden inte till – och är även en långt ifrån prioriterad utbildningsfråga.
Vi behöver en satsning även på idéhistorikerna, juristerna, filosoferna. Vi instämmer helt att det är genom att kombinera våra färdigheter och analyserande som vi som ett samhälle strävar framåt, kan samarbeta, och bidra till en bättre tillvaro och värld. Lärarledd tid behövs även för oss, och det är ingen bitterhet här – enbart glädje för teknologerna, och en önskan att detta glädjeämne ska omfatta även oss humanister och samhällsvetare.
Johannah Rybrant, Anton Sánchez Sulejmani, Linnea Rydén,
Presidiet vid Uppsala studentkår
