Skyll inte på EU
Egentligen är det en missuppfattning att det är den EU som ligger bakom ? även om EU har ett finger med i spelet. Det är frågan om något som kallas Bolognaprocessen och som är mycket vidare. De flesta Europeiska länder är med och vid ett möte i Bologna i juni 1999 antog 29 länders utbildningsministrar, en gemensam deklaration, Bolognadeklarationen.
Språkligt sett är den ett under av mångtydigheter. Det sägs således, å ena sidan, att den inte är bara ett politiskt uttalande utan en bindande utfästelse till ett handlingsprogram, å andra sidan, att den inte är en väg mot standardisering eller likriktning av den högre Europeiska utbildningen. Mångfald och konkurrens sägs vara egenvärden. Det yttersta syftet uppges vara att skapa ett Europeiskt ?utbildningsområde? för att stärka folks anställbarhet och rörlighet och öka Europas internationella konkurrenskraft. År 2010 skall det finnas ett Europeiskt utbildningsområde.
Konkreta mål ställs upp: gemensamt system för begripliga och jämförbara examina, grundexamina som ej är kortare en tre år, betygsekvivalering (ECTS European Credit Transfer System) som även passar livslångt lärande, europeisk kvalitetsuppföljning, och eliminering av de hinder som återstår för studenters, doktoranders, lärares, forskares och högre utbildningsbyråkraters rörlighet. Dessutom uttalas tydligt, att det är nödvändigt att universiteten är oberoende och autonoma.
Bolognadeklarationen följs systematiskt upp och i den svenska regeringens lägesrapport sägs, att deklarationen för närvarande inte motiverar några förändringar av den svenska examensstrukturen. Det borde alltså inte finnas några skäl att oroa sig. Dessvärre är det inte så enkelt.
Tanken att göra forskarutbildningen 3 årig framfördes på fullt allvar av Sonja Dahl i Studiefinansiering och examina i forskarutbildningen (DS 1996:35), en av tidernas mest sågade utredningar. Den som ytterst låg till grund för Thams och Östros totalreglering av forskarutbildningen.
Det finns en betydande grupp reformproffs som verkar pigga på idéen. Argumentet är, att man helt enkelt bara flyttar ut ett år från forskarutbildningen och läser det som magisterkurser. Man vill kort sagt övervältra kostnaden på den enskilde studenten. Om han eller hon hade varit antagen som doktorand hade han eller hon istället haft utbildningsbidrag eller doktorandtjänst.
Bortsett från detta faktum fungerar inte utbildning eller forskning alls som dessa (vanligtvis odisputerade) reformproffs tror. Ett genomgående fenomen, som framkommer i de Bolognarelaterade dokumenten, är att studietiderna över allt är längre än de av byråkraterna fastställda ramarna.
I Sverige har det normala, i spåren av Tham, blivit att det krävs magisterexamen för att bli antagen. Om man alls blir antagen. Antalet skuggdoktorander, personer som de facto ägnar sig åt forskarutbildning men inte kan antas, har ökat radikalt.
En treårig forskarutbildning skulle innebära en väsentlig kvalitetssänkning. Den svenska doktorsexamen har ett gott rykte. Svenska doktorer klarar sig bra på den internationella arbetsmarknaden. Visserligen har Tham och Östros gjort sitt bästa för att sänka kvaliteten, genom att försöka göra det omöjligt att existera mer än fyra år inom forskarutbildningen och öppna för stencilavhandlingar, men hittills har motståndskraften hos universiteten visat sig vara stor.
Men görs forskarutbildningen treårig blir ett kvalitetsras oundvikligt. Man bör ha klart för sig, att Bolognadeklarationen endast är en överenskommelse om att grundutbildningen skall bestå av mins tre års postgymnasiala studier.
Det innehåller ingen som helst förpliktelse att korta av forskarutbildningen. Tvärtom: Syftet är inte att likrikta doktorsexamen Får reformproffsen för sig att de ska sänka den svenska doktorsexamen kan de knappast skylla på EU.
