Fakulteter förökar sig genom delning

Fakulteterna består av lärarna och forskarna med doktorsexamen: professorer, docenter, lektorer och forskarassistenter. Den viktigaste funktionen är att göra vetenskapliga bedömningar, att prioritera vad som är värt att satsa på. Med tiden blev fakulteterna så stora att det var omöjligt att avgöra alla ärenden i plenum. Därför har fakultetsnämnderna inrättats. Innebörden är, att makten delegeras till dessa genom val.
Ordföranden för fakulteterna, dekanerna väljs i särskild ordning, och är fakulteternas främste företrädare. Fakulteter är akademiska republiker. När de fungerar väl är det argument som ytterst styr. När de fungerar mindre väl liknar de federationer av hövdingadömen. Någon rå makt, auktoritärt chefskap, motsvarande det som finns i enklare företag och i det militära finns inget utrymme för.
Fakultetsnämnderna har det yttersta myndighetsansvaret för forskning, forskarutbildning och grundutbildning. Forskarna som väljs av fakultetskollegierna har majoritet. Doktorander och studenter är väl företrädda av demokratiskt valda representanter.
Fakultetsorganisationen vid teologiska, juridiska, samhällsvetenskapliga, historisk-filosofiska och språkvetenskapliga fakulteterna ska utredas. Utredningen är en produkt av det s k BASTU-projektet och har haft svårt att komma igång. Områdesnämnden, vilkens främsta uppgifter är lokalfrågor och övergripande fördelning av fakultetsanslagen, uppfattade det initiala BASTU förslaget som förfärligt. Det hade ju inte föregåtts av någon — på de berörda fakulteterna känd — framställan om att en utredning vore önskvärd.
Trots att fakulteterna starkt ogillade tanken, och helt tog avstånd från den, gick det en period rykten om att en eller flera fakulteter skulle slås ihop under en gemensam fakultetsnämnd. Vid vissa mindre högskolor som bara har någon handfull disputerade lärare förekommer dylika nämnder, främst därför att de enligt Högskoleförordningen måste ha en fakultetsnämnd för att alls kunna ha forskarutbildning.
En sådan ordning skulle i Uppsala innebära att det fakulteternas självstyrelse avskaffades till förmån för ett top-down-styre som inte alls hör hemma i akademisk verksamhet. Det skulle dessutom vara förödande för doktoranders möjligheter att utöva något som helst inflytande på forskarutbildningen. I praktiken skulle inflytandet avskaffas. Samtliga berörda doktorandråd har därför varit skarpt kritiska och röster höjdes med krav på reservationer i Konsistoriet.
Ute på fakulteterna, bland lärare och forskare, finns heller inget nämnvärt stöd för tanken att man skulle slå samman en eller flera fakulteter. Deras valda företrädare är glasklara. Juridiska fakulteten kan inte tänka sig att gå ihop med någon annan fakultet. Teologiska fakulteten, språkvetenskapliga fakulteten och samhällsvetenskapliga fakulteten är lika tydliga.
Frågetecken finns dock vid historisk-filosofiska fakulteten. Där finns ett visst misstroende. Stora delar av fakulteten har inte fattat varför det är underbart att flytta ut från de gamla husen vid universitetsparken, S:t Erikstorg och Trädgårdsgatan för att trängas på mindre ytor för högre kostnader i kvarteret kemikum. Eller varför man skulle halvera bidragen till avhandlingstryck, en mycket blygsam besparing som medför att avhandlingarna blir fulare och mindre intressanta att sprida, samtidigt som man ackumulerat flera miljoner i överskott.
Det mesta talar för att det varken blir fler eller färre fakultetsnämnder. Leif Lewin, den av forskarna och lärarna valde vice rektorn och ordföranden för områdesnämden, framhåller att man har den största respekt för fakulteternas självstyrelse och särart. Något som säkert kommer att genomsyra utredningen.