Fusk utreds sällan
Universiteten är enligt Högskoleförordningen skyldiga att utreda forskningsfusk, om det ”kommer in en anmälan eller [de] på något annat sätt får kännedom om en misstanke om oredlighet i forskning”. Men, det är ytterst sällan det blir någon utredning. Forskningsfusk är något man inte gärna talar om i Sverige. Det finns ingen lagstiftning värd namnet om forskningsfusk.
Istället har man litat på vetenskapssamhällets självreglering. Denna har dock främst riktats mot plagiat. Det finns många andra former av fusk, främst fabricerade resultat och stöld av idéer.
Under några år hade Vetenskapsrådet till uppgift att utreda forskningsfusk, och det ledde till att några personer faktiskt fälldes för vetenskaplig oredlighet. Numer är det istället en expertgrupp inom Centrala etikprövningsnämnden som har det på sitt bord. På begäran av universiteten prövar den ärenden. Att ärenden tillåts gå vidare till etikprövningsnämnden är ytterst ovanligt. Istället utreds forskningsfusk lokalt, det vill säga kollegialt, vilket kraftigt missgynnar yngre forskare och doktorander.
För några år sedan beskylldes en framträdande docent vid Stockholms universitet för att ha knyckt kärnan i en kommande doktorsavhandling, som docenten hade haft tillgång till som licentiatavhandling. Det fördes en livlig debatt om saken på kultursidorna både i SvD och DN, men den berörda fakultetsnämnden i Stockholm ansåg sig ändå inte föranlåten att tillsätta en utredning och utreda anklagelserna.
Ett tillfälligt undantag var Vetenskapsrådets utredning av en forskare som anklagades vid Karolinska institutet. Doktoranderna upptäckte att vissa resultat var fabrikationer, rent fusk. Vetenskapsrådet utredde saken och fann forskaren skyldig. Denne blev avskedad och flyttade till Sahlgrenska i Göteborg. Senare drog emellertid Vetenskapsrådet generaldirektör på eget bevåg ( ) tillbaka utredningen, och ärendet fördes istället över till den Centrala etikprövningsnämnden, som valde att fria forskaren. Misstankarna kvarstår
I Uppsala finns ett lokalt regelverk, om hur man ska förfara vid ”oredlighet i forskning”. Det är emellertid inte en produkt av någon ambition att sätta stopp för vetenskapligt fusk. Snarare har det tillkommit under hot från amerikanska forskningsfinansiärer. nbsp; Besked kom från USA, att i det fall man inte införde tydliga regler och riktlinjer för hur misstänkt forskningsfusk skulle hanteras skulle stora anslag utebli; varför lokala regler hastigt infördes.
Systemet har hittills fungerat dåligt. När det tillgripits har det praktiskt taget uteslutande resulterat i att yngre forskare och doktorander förlorat även när allt pekar på att handledaren borde ha fällts. För etablerade professorer är det uppenbarligen helt ok ej att använda sina underordnades texter som sina egna utan att ens ange källa. Det har till och med hänt att handledare som tagit patent på resultat från sina doktoranders arbeten friats.
