Forskningsanknytningen minskar
Dividerar man fakultetsanslagen med antalet helårsstudenter visar det sig att det 1990/91 gick 29073 kr per student. År 2000 gick det 19030 kr. Vid Uppsala universitet har beloppen sjunkit från 56 418 till 41 144 per student. Ytterst beror det på att forskningspolitiken underordnats regionalpolitiken.
När Carl Tham tog över släppte fördämningarna. En rad nya högskolor och universitetet inrättades. Pengar togs från universiteten. Enligt Sundqvist är det slående att ... fakultetsmedlens minskning vid de äldre lärosätena är av samma storleksordning som ökningen av medel för forskning och forskarutbildning vid de yngre lärosätena.
Varken antalet lärare eller medel för forskning har ökat i samma takt som antalet studenter. Antalet studenter har ökat med 80 procent, forskningen har ökat 60 procent medan antalet lärare endast ökat 30 procent. Studenterna har fått minskad tillgång till lärare. Samtidigt har belastningen på lärarna ökat radikalt. En fortsatt expansion, skriver Sundqvist, av undervisning, forskning och nya uppgifter för högskolan utan tillkommande extra finansiering kan ej fortsätta utan allvarliga konsekvenser för kvaliteten i verksamheten.
Mest oroande är kanske att det relativa antalet publicerade artiklar vid svenska institutioner faller. Det blir alltså mindre forskningsresultat för pengarna till följd av situationen som uppstått. Ytterst pläderar rektor för högre anslag. I den andan förordar han att utbildning ska ses som en investering och framhåller att det finns analytiker som hävdar att de amerikanska universiteten, snarare än den amerikanska försvarsmakten, är förklaringen till den ställning USA har i världen.
Fallande produktivitet i forskningen kan även ha orsaker som ligger inom högskolan. Det är ett välkänt faktum att mellan 50 och 60 procent av fusionerna som genomförs i det privata näringslivet misslyckas. De förstör värden, för såväl anställda som aktieägare. Trots de dåliga oddsen har en rad institutionssammanslagningar tvingats fram. Några är säkert lyckade men förskräckande många är direkta misslyckanden och har bara bidragit till att skapa ett dåligt forskningsklimat.
Trots talet om kollegialt styre, och vikten av peer review, har förutsättningarna för den akademiska friheten försämrats radikalt. Det förekommer t o m förslag som innebär att fakulteterna skulle reduceras till att gå i samlad trupp vid doktorspromotionernas intåg i aulan, att forskares, doktoranders och studenters inflytande ska minskas radikalt. Det är uppenbart att de mest begåvade forskarna drar sig undan toppstyret.
Att Sveriges doktorander, SFS-doktorandkommitté, och i stort sett varenda doktorandförening i Sverige, protesterade hindrade inte Thomas Östros att införa en tjänst som kallas biträdande lektorat. Dessa tänks ersätta forskarassistenttjänsterna, som är fyraåriga meriteringstjänster, huvudsakligen inriktade på forskning, på meritering för docentur. Kärnan i kritiken mot de biträdande lektoraten är att de efter fyra år omvandlas till lektorat. Det innebär att pengarna binds upp för överskådlig framtid. Det råder i dag stor brist på forskarassistenttjänster, trots att de blir lediga var fjärde år, omvandlingen av dem till lektorat skulle ytterligare försvåra situationen för dem som disputerar. Det blir ännu färre tjänster att söka efter examen.
En arbetsgrupp, tillsatt av rektor, föreslår nu, att resurser avsedda för forskarassistenttjänster också får utnyttjas för finansiering av biträdande lektorat. Om detta medges kommer det att bli mindre utrymme för nydisputerade. I ett mer långsiktigt perspektiv kan utvecklingen innebära att det enda konkurrenstillfället blir vid tillsättningen av biträdande lektorat, varefter man kan gå vidare till såväl lektorat som professur utan konkurrens. En sluten verkstad uppstår. En dylik ordning befrämjar varken kvalitet eller rörlighet.
