Skärpta krav på handledningen
Förändringarna skapade stora problem, vissa mindre humanistiska ämnen håller nu som kritikerna förutsåg på att kollapsa i brist på doktorander, och antalet skuggdoktorander har ökat. Dessutom har skuggdoktorander, folk som bedriver forskarutbildning utan att vara antagna, börjat förekomma vid fakulteter som tidigare inte hade sådana.
Samhällsvetenskapliga doktorandrådet har gjort en prefektenkät i vilken de frågar fakultetens institutioner hur de anpassat sin forskarutbildning till de nya reglerna. Det är alldeles tydligt att samhällsvetarna störts mindre av förändringarna än humanister och teologer. Flera institutioner hävdar att de fortsätter att göra som de gjorde före Thams härjning. Det är korrekt. De flesta samhällsvetenskapliga institutionerna finansierade även tidigare sina doktorander i fyra år. Skillnaderna är väl främst de, att då användes de fyra åren nästan uteslutande till avhandlingsforskningen, att man fick utbildningsbidrag eller doktorandtjänst först när man hade preciserat och fått sitt avhandlingsämne godkänt, att nu ska såväl kurser som val av ämne pressas in i de fyra åren. Allt måste gå som på räls Några marginaler för eftertanke eller sidospår finns ej. En förkortning av forskarutbildningen förefaller vara genomgående. Stora förändringar rapporteras från psykologi och sociologi. Psykologerna har infört en ganska hård prövning vad gäller finansieringsmöjligheterna, en av institutionens professorer har fått i uppdrag att vara studierektor för forskarutbildningen, obligatoriska halvtidsseminarier har införts, och en forskarutbildningsnämnd har inrättats.
Sociologi har vidtagit en rad åtgärder, t ex vid antagningen skriver doktorand och prefekt på ett avtal vid som anger institutionens ansvar och skyldigheter men också doktorandens. Sociologen beklagar de begränsade möjligheterna att över huvud taget kunna anta några nya doktorander.
Tydligt är att utbildningsbidrag, till följd av Thams politik, åter blivit vanliga. Vissa institutioner ger doktoranderna bidrag endast en kort period i början, andra t ex sociologen låter dem gå på bidrag i två år.
Doktorandrådet konstaterar att anpassningen till de nya reglerna är ofullständig och förespråkar ett helt batteri med åtgärder.
Som första punkt reses anspråk på att institutionerna ska se över kursdelen av forskarutbildningen. Idag ligger den på 60 eller 80 poäng. Historisk-filosofiska fakulteten har här gått före och skurit ned kursdelen till 40 poäng, d v s ett år, för att lämna mer tid till avhandlingsförfattandet. Ytterst handlade det om att försöka rädda något av kvaliteten på avhandlingarna. SDR förordar också förändringar i kursutbudet. Kurserna kan med fördel vara avhandlingsrelevanta eller vara teori och metodorienterade.
Vidare förespråkar rådet att de individuella studieplanerna skall tillmätas större vikt vid institutionerna. Eftersom utbildningen så strikt begränsats till fyra år är det, skriver rådet, centralt att ha en god översikt av hur avhandlingsarbetet, kurserna och eventuell institutionstjänstgöring fördelas sinsemellan, och att arbetet står i rimlig proportion till målet.
En annan punkt är att undervisningen som doktorander utför skall ersättas fullt ut: d v s den tid man lägger ned ska man också få tillbaka. Undervisningen kan med fördel ha anknytning till doktorandens eget arbete och gärna vara koncentrerad i tid och inte spridd över terminen, för att undvika splittring och stress.
Rådet skriver vidare att skärpta krav på handledningen är nödvändigt. Många doktorander upplever, konstaterar rådet, att de får för lite och undermålig handledning. Någon enkel lösning serveras ej. Bland tänkbara åtgärder nämns reglering av handledning i tid i samband med den individuella studieplaneringen, fler biträdande handledare och handledningsgrupper, och särskilda studierektorer för forskarutbildningen.
Rapporten har behandlats i samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden och bemöttes positivt. Om det blir några förändringar återstår att se.
