Tveksamt om tjänstetillsättningar

Ett förslag till reform kommer att remissbehandlas under höstterminen. Därefter kan beslut väntas. Mest kontroversiellt är ett förslag att man skall införa sökgrupper för varje rekryteringsärende. Sökgrupperna skall tillsättas på dekanus förslag, inte institutionsstyrelsernas, av fakulteterna. Sökgruppernas uppgift är att identifiera goda kandidater till en aktuell anställning och undersöka deras intresse att söka den. Vidare ska sökgruppen till den som beslutar om att inleda rekryteringen rapportera om sökbilden med beaktande av också jämställdhetsaspekten.
Det finns ämnen och befattningar som det är ytterst svårt att rekrytera till. Ingen som håller måttet söker, trots upprepade utlysningar, och det har förekommit att universitetet hellre valt att låta en befattning vara vakant än att tillsätta den med en svag kandidat.
I dessa fall är det i allra högsta grad rimligt, att man bildar en grupp som med ljus och lykta letar över hela planeten. Men i andra fall är det direkt olämpligt att inrätta sökgrupper.
För det första är det ofta helt onödigt. Det är redan idag ämnesföreträdarnas, läs professorernas, skyldighet, att följa utvecklingen inom sina ämnen, och lägga märke till intressanta avhandlingar och artiklar. För det andra är det ett hot mot rättssäkerheten. Konkurrensen är knivskarp inom många ämnen. Kraven på excellenta meriter är stenhårda. Någon brist på kvalificerade sökande föreligger inte. Tvärtom: Många utmärkta forskare och lärare har svårt att alls få någon fast tjänst
Inom dessa ämnen skulle sökgrupperna närmast jäva tjänstetillsättningarna. Handplockning skulle bli legio snarare än öppen konkurrens. Förtroendet för processen skulle dala.

Andra förslag i utredningen är att anställningsärenden ska behandlas som projekt med fasta hållpunkter. Lärarna ska få gruppsuppleanter. På förslag är också att det ska bildas pooler med sakkunniga, till vilka de som kan tänka sig att vara sakkunniga förs. Ur dessa ska de sakkunniga hämtas när man vet vilka som sökt tjänsten ifråga.
Det stora problemet när det gäller att rekrytera sakkunniga gör man inget åt, nämligen den usla ersättningen. Sakkunniguppdrag innebär att läsa, sätta sig in i, och bedöma stora volymer forskning. Det är ett tidsödande och ofta otacksamt arbete, eftersom de som inte sätts i första förslagsrummet blir besvikna. Försmådda docenter är ett giftigt släkte.
Man vill också förenkla ansökningarna, urvalet av arbeten bör motiveras av de sökande, och intervjuer användas regelmässigt.
En besynnerlig sak när det gäller sakkunnigutlåtandena är att dessa ska kunna manipuleras på olika sätt. Det talas om preliminära sakkunnigyttranden. Dessa skall skrivas på ett tidigt för att identifiera en tätgrupp. Härvid ska det räcka med ett par rader per sökande.
Om de sökande som placeras i tätgruppen ska sedan mer ingående yttranden författas. De sakkunniga ska skriva slutliga yttranden. Nu, när de sakkunniga gjort sin bedömning, kunde man vänta sig att de sakkunniga skildes från sina yttranden, och efter föredragning av dessa, överlämnade åt tjänsteförslagsnämnderna att ta ställning. Så är det dock inte tänkt. På förslag är att de slutliga yttrandena skall slutjusteras efter tjänsteförslagsnämndens slutsammanträde.

Det har ibland sagts, att först bestämmer man sig för vem man vill ha och sedan använder man sakkunnigförfaranden för att motivera det. Utlåtandena får så en apologetisk och legitimerande funktion; istället för att utgöra ett viktigt utvärderingsinstrument för forskningen. Sakkunniga tillsatta efter person, istället för ämne, och utlåtanden skrivna i efterhand, förstärker tendensen. Yngre forskare gör rättsförluster. Och det är tveksamt om det kommer att gå snabbare.