Tham gjorde en visitkortsreform

Det skulle räcka med att ha uppnått en viss kompetensnivå för att få kallas professor. Rörligheten mellan lärosätena förväntades minska och man befarade att professurerna skulle devalveras. Förändringen finansierades nämligen inte. Inga resurser ställdes till förfogande för forskning eller sabbatsterminer och professorernas anställningsskydd urholkades ytterligare.
Reformen bedömdes som så skadlig att de flesta universitet valt att behålla konkurrensprofessurer. Professurer lyses alltjämt ut med attraktiva villkor och drar till sig de bästa forskarna och lärarna. I Uppsala benämns dessa numer lärostolsprofessurer.
Vissa av effekterna är det för tidigt att säga något om. Det tar många år innan utfallet kan bestämmas. Huvudresultatet av undersökningen är att anställningsförhållanden och lönesättning för befordrade professorer skiljer sig från dem som anställts i ett utlysningsförfarande. De flesta lektorer som befordrats har i stort sett kvar sina tidigare arbetsuppgifter och de som fått möjlighet till forskning finansierar den oftast med externa medel. Vikarier (läs: doktorander) fullgör då undervisningen på grundutbildningen.
Grundutbildningen har sannolikt tillförts mer professorsundervisning men av samma personer som tidigare hade lektorsundervisning. Ett mål med reformen var att åstadkomma mer forskningsanknytning i grundutbildningen och i det avseendet - eftersom de befordrade lektorerna som forskar ersätts av vikarier - har reformen sannolikt misslyckats, skriver verket.
Lönemässigt har befordran utfallit med en ökning på mellan 1 000 och 4 000 kr per månad. Lönerna ligger långt under de som betalas till dem som konkurrerat sig till professur.
Vidare har de befordrade professorerna mycket små möjligheter att få samma finansiering för sin forskning som lärostolsprofessorerna. Många har närmast oförändrade arbetsuppgifter. Och sannolikt kommer de befordrade i högre grad än rekryterade att vara beroende av att få extern finansiering för sin forskning.
Reformen var alltså, kan man sammanfatta, inte mycket till reform. Endast nomenklaturen har ändrats. Tham gjorde en visitkortsreform. De befordrade professorerna har medfört att man i princip fått ett A-lag och ett B-lag. A-lagsprofessorerna har alla förmåner som hör till ämbetet medan B-laget får nöja sig med att ändra titel på visitkortet. Grundfelet är att statsmakten inte sköt till de resurser som krävdes för att få fler riktiga professorer.
En god sak är dock att skickliga forskare, som tidigare var tvungna att vänta i decennier tills någon professur blev ledig, nu kan erhålla titeln mycket tidigare och konkurrera sig till forskningsanslag.

I en idéhistoriskt orienterad liten skrift, Tradition och förnyelse i svensk forskarutbildning, slår plötsligt Högskoleverket ett slag för bildningen. I en elegant analys lyfts spänningarna mellan statens instrumentella inställning till kunskapsproduktion och bildningens betydelse för vetenskapen.
Enligt verket är bildning mycket nära kopplat till den aktuella diskussionen om akademisk frihet, vetenskaplig kvalitet och kreativitet. Vetenskapsmannen ska producera ny kunskap av hög kvalitet och måste därför vara kreativ. Kreativiteten i sin tur förutsätter å ena sidan en akademisk frihet att tänka i nya banor, å andra sidan kunskap att ösa ur, med andra ord bildning.
I någon mening står två skolor mot varandra. Den ena hävdar, att vetenskapen ska bedrivas för sin egen skull och av egen kraft och att utomvetenskapliga önskemål inte får påverka valet av problem eller hur de undersöks; den andra hävdar att vetenskapen får sitt värde genom att vara ett medel för samhällets nytta och att efterfrågan från samhället är den viktigaste drivkraften i kunskapstillväxten. Den senare avspeglas i en välment klåfingrighet, oavsett om lagarna signerats av Oscar, med Guds nåde, Sveriges, Norges, Götes och Vendes Konung på 1890 talet eller av Carl Tham på 1990-talet.