Fakultetsnämnder fungerar bäst
Fakultetsnämnderna är de organ som styr universitetet. Varje fakultet har idag sin egen nämnd. Det är i dessa som alla övergripande beslut av betydelse fattas. Enligt högskoleförordningen har de myndighetsansvaret för forskarutbildningen och mycket långt gående befogenheter. De antar doktorander, fastställer såväl allmänna som individuella studieplaner, utser handledare och betygsnämnder, och har ett övergripande tillsynsansvar för forskarutbildningen.
Överlag kan sägas, att fakultetsnämnderna är de bäst fungerande beslutsorganen vid Uppsala universitet. De har tillräckligt avstånd från institutionerna för att kunna fatta skarpa beslut om dem, samtidigt som de har vetenskaplig kompetens och den personkännedom som krävs för att fatta bra beslut och ta tag i eventuella problem.
I fakultetsnämnderna finns en god doktorandrepresentation, som väljs av fakultetsdoktorandråden. Denna representation fungerar väl. Den innebär att det finns demokratiskt valda samtalspartners för fakulteterna i doktorandfrågor.
Utredningen som nu lagts på bordet tillkom mot fakulteternas vilja till följd av rektors initiativ. Det märks. Utredningen är nämligen djupt splittrad. Den diskuterar och väger olika alternativ, utan att göra några djupare konsekvensanalyser. Utöver dagens väl fungerande system, som innebär att varje vetenskapsområde, i ordets riktiga betydelse, har en egen fakultetsnämnd, övervägs ett antal modeller vilka samtliga har det gemensamt, att det blir mindre vetenskaplig kompetens och sämre representation för såväl forskare som för lärare och studenter.
Ett alternativ är att ha en enda nämnd men enligt utredning skulle det skapa alltför stort avstånd mellan ledningen och institutionerna och försämra studentinflytandet. Ett annat alternativ är att slå samman historisk-filsofiska, språkvetenskapliga, och teologiska fakulteterna under en enda fakultetsnämnd. Motiveringen därtill är direkt oförskämd. Nämligen, att både den historisk-filsofiska och den språkvetenskapliga fakulteten idag är av sådan storlek att representationen i nuvarande fakultetsnämnder inte utesluter att ledamöternas egenintressen kan ta överhanden i beslut som gäller långsiktiga och strategiska frågeställningar.
Det är inte bara oförskämt det är också djupt osakligt. Det är allmänt omvittnat att den nämnd som faktiskt fungerar mest på detta sätt är den s k områdesnämnden. Den utmärks av just de begränsade möjligheterna att föra kvalificerade vetenskapliga samtal. Eftersom ledamöterna inte behärskar varandras ämnesområden får egenintressena tala oemotsagda.
En tredje variant är att lägga alltsammans under tre fakultetsnämnder. Utredningen stannar för att modell två, d v s att slå samman teologiska, historisk-filsofiska och språkvetenskapliga fakulteterna till en nämnd. Vem som skulle bli gladare av det framgår ej. Motiveringen som anförs är geografisk inte vetenskaplig. Eftersom vissa institutioner skall flyttas till kvarteret kemikum ska de också ha en gemensam fakultetsnämnd; vilket är ett minst sagt egendomligt resonemang. Man undrar varför inte The Svedberg laboratoriet ska ingå?
Två av dekanerna för dessa fakulteter, som ingått i utredningen reserverar sig, de föredrar tre nämnder och tre vicerektorer, eller den befintliga organisationen. Utredarna begär, att utredningen skall remitteras för yttrande till områdesnämnden, fakultetsnämnderna och Uppsala studentkår.
Utredningen är daterad 7 november. Den har fortfarande inte sänts på remiss. Enligt uppgift sitter rektor, som är jonfysiker, och totar ihop ett eget förslag. Det kan inte bli lyckat.
Fakulteterna är centrala för den akademiska friheten. Det vore symptomatiskt om deras enda uppgift blir ceremoniell. Sundqvist skojade om att efterträda Stig Strömholm var som att efterträda Gustav III. Att efterträda Bo Sundqvist kan bli som att efterträda Hjalmar Mehr.
