Språkvetarnas tur att fusioneras

I Uppsalas fall kan man konstatera att storinstitutionsbildningarna knappast lett till några rationaliseringar. En jämförelse av 1992 års och 2002 års universitetskataloger talar sitt tydliga språk.
Medicinska fakulteten hade 1992, 46 ämnesinstitutioner, idag har den tio institutioner, och ca 50 enheter Farmaceutiska fakulteten hade 11 institutioner. Idag har den tre institutioner och tio avdelningar. Teknisk-naturvetenskapliga hade drygt 30 institutioner idag är det 17 med 57 avdelningar eller motsvarande. Ökning av antalet avdelningar motsvarar minskningen av antalet institutioner. På engelska kallas avdelningar och enheter vanligen departements, institutioner alltså.
Vissa institutionssamman-
slagningar har varit lyckade. Man har skapat förutsättningar för en stor och livlig forskningsmiljö. Andra har dessvärre misslyckats kapitalt. I många fall förefaller den främsta effekten vara att man degraderar de organ som befinner sig närmast forskare och doktorander. Institutionsstyrelser har blivit avdelningsnämnder och enhetsstyrelser. Ytterligare en styrelsenivå har skapats ovanpå dessa.
Sannolikheten för att besluten som rör det egna ämnet skall fattas av en ämneskompetent institutionsstyrelse eller prefekt har minskat radikalt. Det finns doktorander som inte ens vet vem som är prefekt. Somliga vet inte ens var alla delar av institutionen befinner sig ( ), och på många håll leder känslan av maktlöshet till en dålig arbetsmiljö, till att man drar sig undan. Någon utvärdering av vilka de djupare effekterna blivit har inte gjorts. Klart är att man på vissa ställen ägnar man alldeles för mycket tid åt stridigheter.
Nu har fusionsideologin nått även Språkvetenskapliga fakulteten. Härförleden remissbehandlades en promemoria, som vill minska antalet institutioner vid fakulteten från nio till fyra. Engelska och Nordiska språk skulle kvarstå som självständiga, medan de övriga två skulle bli konglomerat, nämligen institutionen för tyska, finsk-ugriska, romanska, och slaviska språk, och institutionen för afro-asiatiska språk, klassiska språk och lingvistik.
Förslaget presenteras som en rationalisering. Men det finns inga beräkningar som visar att en enda krona skulle sparas. Bristfälligheten härvidlag framstår med pinsam tydlighet när utredningen ställer frågan om sammanslagningarna skulle kunna göras som ett projekt, för vilket man kan söka stöd centralt inom universitet eller utanför universitetet?
Tydligen föreställer man sig, att förändringarna skulle vara intressanta och ge lärdomar andra kunde ha glädje av. Emellertid förhåller det sig så, att döpa om ämnesinstitutioner till avdelningar och enheter och inrätta en övergripande institutionsstyrelse och kalla det för rationalisering redan prövats i stor skala.
Språkvetarna har all anledning att fråga sig: Vad händer när man slår samman två erkänt usla institutioner? Blir det en bra institution? Eller blir det dubbelt så dåligt? Spar man några pengar? Minskar byråkratin? Ökar eller minskar forskarnas möjligheter att utveckla spännande forskning? Förbättras eller försämras arbetsmiljön och möjligheter till inflytande?
Remissopinionen är blandad. Flertalet institutioner är djupt skeptiska. Det är inget att förvånas över mot bakgrund av att man försöker sälja fusionerna som rationaliseringar utan att belägga att en enda krona sparas. Humanistiska doktorandrådet avvisar i huvudsak förslagen. Mest positiva är Klassiska språk och Afro-asiatiska språk. Intressantast är kanske Finsk-ugriska som pläderar för en utbyggnad av administrativ samverkan mellan ämnesinstitutionerna.
En sak är säker, att oönskade sammanslagningar som inte har personalens helhjärtade stöd fördärvar forskningsmiljön. De som tvingats till altaret mot sin vilja, visar erfarenheten, tenderar att uppträda som en besegrad armé i ockuperat land.