Hård tillvaro för doktoranderna

Att doktorera är oerhört krävande. Doktoranderna är utsatta för ett enormt tryck. Resultaten är intressanta. Det visar sig, att doktoranderna vid Matematisk-naturvetenskaplig fakultet upplever de kvalitativa kraven högre än andra. Andelen som uppger att de har omöjliga moment i arbetet är större än i referensgrupperna.
Doktorander vid Samhällsvetenskaplig och Matematisk-naturvetenskaplig fakultet upplever arbetskraven hårdare än vid andra fakulteter. Åldersgruppen 40 år och uppåt känner sig utsatta för särskilt höga krav. De som upplever sig ha högst ställda krav arbetar mer än 40 timmar övertid i månaden.
En stor del upplever kraven de utsätts för som oklara och man anar avgrunder när rapporten konstaterar, att de som arbetar 30-40 timmar övertid per månad upplever oklara krav i större utsträckning än andra. Saken blir inte bättre av att 77 procent uppger att de får bristfällig information eller växlande information från arbetsledningen. En tredjedel av doktoranderna är missnöjda eller mycket missnöjda med den information som ges angående vad som sker i organisationen. Doktoranderna upplever sig ha små möjligheter att påverka sina arbetsvillkor. Minst möjlighet att påverka upplever Humanistiska fakultetens doktorander.
En alarmerande sak är, att 20 procent besvarar frågan om de får hjälp och stöd av överordnade när de har problem med arbetet negativt. 17 procent uppger att de får nästan ingen hjälp och 3 procent att de får ingen hjälp. En positiv sak är, att hela 92 procent av doktoranderna alltid eller för det mesta är med och bestämmer vad de skall göra. Det är också uppenbart, att doktorera kan vara förödande för privatlivet. Hela 39 procent säger, att de är så trötta efter arbetet att de några gånger i veckan, eller i stort sett varje dag, inte orkar med familj och fritidsintressen.
Rapporten innehåller också ett avsnitt där olika frågor belyses med doktorandernas egna ord. Här följer några axplock:
* Min handledare kan ofta ha krav på att allt ska hända samma sekund.
* Jag kan ju inte klara att leva upp till att ta hand om allt, vilket jag förväntas göra.
* Man ska prestera väldigt mycket samtidigt som man ska ha hand om yngre studenter, undervisa, och visa metoder man kan.
* Det känns som att gå på lina, man är helt utlämnad åt sig själv.
Min handledare har ingen respekt för mig som person och mina gränser. Han kväver mig då det finns för lite avstånd mellan oss.
* Meningen var att jag skulle hjälpa min handledare, men till slut blev jag beskylld för att han inte vara färdig. … Så en dag stod han på mitt kontor och var helt hysterisk. Han var röd i ansiktet och skrek åt mig att jag var skyldig till att han inte var professor ännu.
Frågan hur ser kommunikationen ut mellan dig och din handledare har givit svar som:
* Periodvis dåligt då de båda (handledarna) varit frånvarande under 2 års tid.
* Svårt att prata med honom. Han lyssnar inte, lever i sin egen värld.
Att var sjukskriven eller få barn ser man snett på vid många institutioner. Flera kvinnliga doktorander har, alla jämställdhetsplaner till trots, fått gliringar i samband med graviditeter.
Rapporten är från Lund. Men det finns ingen anledning att tro att det är bättre i Uppsala. Vid vissa institutioner har sjukskrivningsfrekvensen ökat. Det som sker är att de höga kraven i kombination med begränsat handlingsutrymme leder till s k residualstress vilket på lång sikt har en mycket negativ inverkan på fysisk och psykisk hälsa.
Författarna understryker, att det finns många doktorander som upplever sig verka i en stimulerande miljö. Doktoranderna som medverkat drivs av intresset för ämnet. Men som doktorandtjänsten (i rapportens språkdräkt) är konstituerad i den kontext som framträder i undersökningen är prognosen dyster. Lösningen enligt rapporten heter kulturförändring, främst genom handledarutbildning.