Parallella verkligheter, spökandet och andra obekväma sanningar
Ni vet hur det är. Man swipar, matchar. Skriver lite fram och tillbaka. Testar sig fram för att hitta någon rolig jargong i ett tafatt försök att vara intressant och originell. Sen det klassiska: Ses på en öl? Följt av det ännu mer klassiska: Tystnad.
Dagens Nyheter publicerade i måndags ett reportage om fenomenet ”ghosting”, ett ständigt förekommande problem för alla som spenderat mer än en kvart på någon av den myriad av dejtingappar som finns på marknaden idag. I artikeln hänvisar man till en nypublicerad studie från USA, där resultatet pekat på att två av tre som varit på dejtingappar har upplevt spökande. Någon du haft kontakt med, kanske till och med träffat någon gång, som plötsligt bara slutar svara på dina meddelanden och försvinner från jordens yta.
Det kan såklart vara otroligt frustrerande när det undvikande beteendet lämnar en svarslös och utan avslut. Men låt oss vara ärliga här: Nog är det skönt när den där konversationen rinner ut i sanden och du lämnas åt din egen självömkan? Obekväm sanning kanske, men ändå en sanning. Hur trevligt är det inte att slippa sätta på sig sina bästa klackar och hasta iväg för en timmes kallprat, men ändå kunna hävda att du gjort vad du kan när folk frågar hur dejtandet går? Ja, det här är absolut min toxic trait, tackar som frågar.
Med detta sagt så är det ju såklart oftast ännu roligare att gå på dejten - men jag kan ändå onekligen känna lättnad när ännu en flytande och halvintressant tindermatch rinner ut i sanden. Kanske förstärks detta av hur trött jag är på att dejta i största allmänhet. Visst finns det tillfällen när det kan vara kul, men sen finns det också stunder när allt ändå bara handlar om att försöka komma över den där personen som du aldrig riktigt kan skaka av dig eller stressen att hitta det alla dina vänner verkar ha i sina till syntes perfekta förhållanden.
"Vårt fokus splittras mellan flera platser utan att den tidsaspekt som kommer med fysisk förflyttning behöver vägas in."
Vidare vill jag hävda att det här spökfenomenet inte enbart är kopplat till dejtingsidor. Sociala medier har gjort det möjligt att röra sig i icke-fysiska rum, och då även mycket enklare lämna utan spår eller konsekvenser. Jag är den första att erkänna att jag absolut har glömt att svara efter att ha startat upp en konversation med någon på Facebook Marketplace, bara för att ett halvår senare komma på att jag ju hade någon snygg lampa på gång där ett tag och att vad hände med det nu igen? Och oftast finns ingen rimlig anledning till att man aldrig tar sig tid att svara. Det bara blir. Det är samma princip som med spökande på dejtingappar - och så konstigt är det inte tycker jag. Resultatet av att vi vidgat vår sociala sfär från det fysiska rummet till det digitala är att vi ständigt behöver orientera oss i och emellan dessa. Vårt fokus splittras mellan flera platser utan att den tidsaspekt som kommer med fysisk förflyttning behöver vägas in. Är vi skapta att fungera så? Eller har vi förstört för oss själva? Medieteoretikern Nick Couldry har i en av sina böcker skrivit:
“Vi lever i en tid då medier inte bara spelar en viktig roll för oss. De formar hela vår värld och dess förutsättningar för ordning och oordning.”
Dejtingapparna blir ytterligare ett socialt rum att parera. Har vi nått gränsen för hur många platser vi kan befinna oss på samtidigt? Kanske överväger förutsättningarna för oordning de för ordning, för att använda Couldrys formulering. Det är möjligt att vår tendens att försvinna från ett rum lika snabbt som Cheshirekatten helt enkelt är en effekt av att vi inte borde existerat i rummet från första början. Kanske är spökandet bara en naturlig respons - proppen som går när för mycket elektronik är igång samtidigt. Nog kan det kännas så ibland, när du jonglerar fem Messenger-konversationer, tre mejltrådar och middag med kollegorna. En Tindermatch på det? Kortslutning i existenssystemet.
