Forskarutbildningsutredningen i full gång
Teologiska fakulteten konstaterar att antalet doktorander minskar och att detta leder till att seminariemiljön inte går att upprätthålla. Juristerna skriver att det rent vetenskapligt betraktat inte är möjligt att sänka kvalitetskraven på doktorsexamen beroende på hur lång tid som utbildningen är avsedd att ta i anspråk. Kraven på det högsta akademiska lärdomsprovets omfattning och kvalitet låter sig egentligen inte mätas genom tid och pengar över huvud taget utan mycket mera genom vetenskapsgemenskapens krav nationellt och internationellt. Förhållandet mellan tid och pengar contra kvalitet borde således vara det omvända, d v s kvalitetskrav bör styra den tid och de kostnader som krävs för att vi i Sverige ska uppnå även i internationell jämförelse hög kvalitet på våra doktorsavhandlingar.
Historisk-filosofiska fakulteten bjuder på några kommentarer från institutionerna. Konstvetenskapen framhåller tidspress, för liten seminariegrupp, och bortsållning av vissa studiebegåvningar då platserna är för få. Kulturantropologen skriver om paradoxen vid rekrytering till externfinansierade projekt. Dessa formuleras för och tillsammans med vissa (blivande) doktorander varefter doktorandanställningar utlyses fastän det redan är klart på förhand vem eller vilka som ska anställas. Språkvetarna framhåller att kraven på avhandlingarnas omfattning påverkats av den skärpta begränsningen av studietiden sedan 1998, men fakulteten hade redan tidigare en uttalad målsättning att kraven på avhandlingen, såväl vad gäller utformning som kvalitet, skulle stå i rimlig proportion till studietiden om fyra år. Till det negativa hör att fler doktorander drabbas av stress och längre sjukskrivningar.
Samhällsvetenskapliga fakulteten skriver att det inte går att se att kvaliteten och omfattningen idag är sämre respektive mindre än före 1998 (vilket inte är så konstigt det ju är först nu som de antagna efter 98 börjar disputera). I stället har läskursernas omfattning generellt minskats. Kravet att alla doktorander som antas skall vara finansierade redan vid antagningen medför att vissa mindre ämnen kan ta in färre doktorander vilket kan ställa till problem med den kritiska massan. Medicinska fakulteten menar att effekten av studietidsförkortningen inte är uppföljd i detalj, men det finns ett klart intryck av såväl försämrad kvalitet som minskad omfattning (från fem till fyra eller färre i avhandlingen ingående delarbeten). Kvalitetsaspekter på forskarutbildningen behöver befrämjas. Liksom inom grundutbildningen belönas för närvarande kvantitet i stället för kvalitet, p g a statsmaktens resursfördelningssystem för undervisning och forskning.
Teknisk-naturvetenskapliga fakulteten är också kritisk. Skärpningen medför att vissa arbeten som ingår i avhandlingarna förblir opublicerade.
Kritiken mot 1998 års reglering är alltså skarp i vissa avseenden. Samtidigt framställs vissa aspekter som positiva: främst en uppstramning av forskarutbildningens uppläggning, betoningen av individuell studieplanering och fakultetsnämndernas ansvar. Förändringarna sägs också ha lett till att doktoranderna som antas är mer kvalificerade och målmedvetna.
När det gäller den postdoktorala situationen framstår den som kärv vid samtliga fakulteter. Den beskrivs som ett stort problem som inte kan avhjälpas på grund av bristande ekonomiska resurser. Det finns för få forskarassistenttjänster.
Nydisputerade inom farmaceutisk fakultet söker sig i stor utsträckning till läkemedelsindustrin. Nydisputerade klinisk verksamma läkare har som regel sin kliniska tjänst och kan fortsätta meritera sig inom ramen för sitt kliniska arbete. Nydisputerade inom medicinsk grundforskning, har däremot, små möjligheter att stanna inom vetenskapsområdet. Många bedriver postdoktorala studier utomlands.
Det kan konstateras, att forskarutbildningsutredningen i varje fall inhämtar ett gediget underlag. Något som knappast kännetecknade förarbetena till 1998 års förändringar; varför de skapade fler problem än de löste.
