Svårt att vara doktorand i Stockholm
Undersökningen genomfördes i form av en webbenkät. Man samlade helt enkelt in email-adresser, från Stockholms universitets hemsidor, och ställda enkäten till nästan 1500 doktorander. Svarsfrekvens ligger runt räknat på en tredjedel. Giltigheten kan således ifrågasättas. Detta hindrar dock inte att resultaten är utomordentligt intressanta.
Över en tredjedel (36 ) uppgav att de hade forskarutbildningspoäng redan vid antagningen. Tolv procent hade över 20 poäng, och sju procent mer än 40 poäng. Det framgår ej om det rör sig om skuggdoktorander eller om tillgodoräkning av D-kurser. Fenomenet förekom ej vid juridiska fakulteten.
Fyrtiofem procent av doktoranderna hade doktorandtjänst. Av dem som uppgav att de skulle disputera de närmaste läsåren hade 60-70 procent tjänst. Högst låg juristerna med 81 procent, lägst låg samhällsvetare (42 ) och humanister (39 ).
När det gällde arbetsplats visade sig fakulteterna skilja sig kraftigt. Var tionde doktorand saknade arbetsplats på institutionen. Flertalet av dessa förefaller vara humanister. Var fjärde humanist saknade arbetsplats på institutionen. En tredjedel av dem saknar tillgång till frankering, e-post, kopiering och tillträde till institutionen efter kontorstid.
Än mer bekymmersamt blir det när det gäller tillgång till nödvändiga strategiska resurser. Nittio procent av juristerna, men endast 40 procent av humanisterna, hade egen dator på institutionen. När det gäller att få köpa den litteratur som behövs svarade sex av tio humanister, och fyra av tio samhällsvetare, att de inte fick göra det för institutionens medel.
Verkligt oroande är att över hälften, 55 procent, uppger att de någon, flera eller många gånger känt sig orättvist behandlade. Hälften av männen och drygt hälften av de kvinnliga doktoranderna hade någon gång känt starkt obehag i förhållande till handledare eller annan överordnad p g a vad denne sagt eller gjort. Hälften av doktorander upplever att de har eller har haft problem i relationen till handledaren. 21 procent uppger att problemen varit stora. Sextiotre procent svarar jakande på frågan om man tagit upp problem som varit svåra och kunnat reda ut dem. Sjutton procent säger sig aldrig ta upp dylika frågor med handledaren.
Sju av tio svarade ja kanske eller ja absolut på frågan om de fick det stöd från handledaren som krävs för att bli färdig i tid medan tre av tio svarade nej absolut inte eller nej tveksamt. Minst stöd får tydligen doktoranderna vid humanistiska fakulteten. 37 procent uppgav sig sakna stöd.
Det är också alldeles uppenbart, trots 1998 års förändringar, att kraven på avhandlingarna knappast sänkts. Fyra av tio anser arbetsinsatsen som krävs för att bli färdig är orimlig. 46 procent av samhällsvetarna, 45 procent av humanisterna och 32 procent av naturvetarna anser att arbetsinsatsen som krävs inte är rimlig.
Tre av tio räknar med att inte bli klara inom utsatt tid. Inte ens de som ska bli klara först 2006, när den Thamska forskarutbildningen måste anses helt genomförd, räknar med att bli klara i tid.
Vardagslivet på institutionerna framstår som trist, en tredjedel uppger att man inte hjälps åt och stödjer varandra på institutionen. Fyrtio procent av humanisterna menar att det inte alltid finns någon att fråga om hjälp när det behövs i arbetet.
Efter dessa siffror är det inget förvånande, att en majoritet av doktoranderna arbetade på semestern, att tre av fyra inte sjukskriver sig när de är sjuka, att tre av fyra anser att det är svårt att förena forskarutbildning med barn- och eller föräldraledighet, eller att en dryg tredjedel av kvinnorna tvekar inför att skaffa barn.
Något som talar för sig själv är det faktum att av de 1484 adresserna man använde sig av visade sig 150 vara felaktiga medan 700-800 doktorander saknas på institutionernas hemsidor. Vid Stockholms universitet behöver man inte vara skuggdoktorand för att bli osynliggjord.
