Vissa handledare är olämpliga
Genomgående är också, att de samfällt konstaterar att en mycket stor del av doktoranderna är missnöjda med handledningen. Mellan tjugo och trettio procent anser att denna inte fungerar som den borde. Sexton procent upplever att de befinner sig en besvärande beroendeställning.
Doktorandspegeln är märkligt oreflekterad. Tjugo procent av doktoranderna uppger att de inte fått någon nämnvärd vetenskaplig skolning och inte alls förvärvat kunskaper i vetenskaplig metod och teori eller att självständigt kunna bedriva forskning. Frågan som omedelbart inställer sig: vilka ämnen eller fakulteter de hör till, lämnas helt obesvarad.
Verket går igenom hur det förhåller sig med de individuella studieplanerna. Dessa är inte de levande dokument som var tänkta. Tretton procent av doktoranderna uppger att de saknar individuell studieplan. Avsaknaden av individuell studieplan är störst inom Rättsvetenskap och juridik, där var fjärde doktorand saknar en sådan. Några sidor senare får man veta att just doktoranderna inom Rättsvetenskap och juridik är mest tillfreds med sin handledning. Varför just de är nöjda framgår ej.
En fråga gällde hur mycket handledning doktoranderna får. Här visar det sig att det finns betydande skillnader mellan fakulteterna. Doktorander inom Humaniora, Rättsvetenskap och juridik och samhällsvetenskap får väsentligt lägre antal handledningstimmar än inom övriga områden.
I genomsnitt hade humanister fått mellan en och fem timmar höstterminen 2002 medan naturvetare fick elva till femton och matematiker ända upp till tjugo timmar. En mycket stor andel av doktoranderna, fyrtio procent, hade inte fått handledning i den utsträckning de önskat sig.
Vad värre är att var fjärde doktorand upplevt brister i handledningen som varit till hinder i doktorandens forskningsarbete. Ungefär lika många har övervägt att byta handledare och tio procent har faktiskt gjort det. Enligt en nyligen genomförd undersökning vid Umeå universitet, som Doktorandspegeln åberopar, så hade över hälften av doktoranderna där övervägt att avbryta forskarutbildningen och att problem med handledningen var den vanligaste orsaken.
Det är givetvis en god sak att handledningsproblemen uppmärksammas, att de sätts på dagordningen och föranleder beslut. Den kritiska frågan är på vems dagordning de hamnar och vilka beslut som ska fattas. Vad beror missnöjet på? Högskoleverket ger inga svar. Det konstaterar bara att doktorandens beroende av handledaren är ett problem.
Det finns en alldeles uppenbar risk att statsmakten uppfattar situationen inom forskarutbildningen som så eländig att den måste göra något. Det skulle kunna slå helt fel så länge man inte har en vettig orsaksanalys. Det förhåller sig nämligen så att den verklighet som ligger bakom de förskräckande siffrorna är ytterst mångfacetterad och personberoende.
En viktig faktor är att vissa handledare är olämpliga. Uppskattningsvis misslyckas mellan fem och tio procent av alla professorstillsättningar. Detta är en tendens som stärkts. Fram till alldeles nyligen var professorstillsättningarna ytterst noggranna. Då lystes alla professurer ut som tjänster, konkurrensen var hård, och kandidaterna skärskådades på alla bredder och ledder. Efter lärartjänstreformen 1999 har man kunnat bli professor, som en titel, utan konkurrens.
Man kan granska vilken fakultet som helst i Uppsala. Det man finner är att de flesta institutioner fungerar väl. Samtidigt finns akademiska katastrofområden vid varje fakultet. Där varken forskning eller handledning fungerar. Det är där insatserna måste göras. Det är inte beslut i Stockholm som behövs, de kan göra mer skada än nytta. Det som krävs är att fakultetsnämnderna tar ett mer aktivt ansvar, att man övervinner den kollegiala lojaliteten, att man inte låter väl kända missförhållanden fortgå år efter år.
