HSV kartlägger handledartyperna

När man läser den lokalt producerade Doktorandernas åsikter om sin utbildning, det senaste alstret i floran, får man veta, att tjugo procent av doktoranderna är missnöjda.
Vad som inte sägs är att de missnöjda inte är jämt fördelade över doktorandpopulationen. Det är inte var femte doktorand som är missnöjd. Det är i stället så, att missnöjet är koncentrerat till vissa institutioner där forskarutbildningen fungerar uselt. Att lokalisera dessa och göra något åt problemen är det centrala. Eftersom rapporten inte säger något om vilka institutioner som är akademiska katastrofområden, vilka institutioner fakultetsnämnderna borde göra till föremål för åtgärder, är den av ringa intresse för en vidare läsekrets.
Det är beklagligt. Det finns nämligen data som skulle medge att man konstruerade någon form av kvalitetsindex eller nyckeltal, som skulle vara närmast ovärderliga i flera avseenden. Först och främst skulle det göra det möjligt för studenterna att söka sig till institutioner med bra handledning och goda studievillkor, respektive undvika institutioner med usel handledning och orimlig arbetsmiljö. En större offentlighet skulle leda till att studenterna sökte sig till de goda institutionerna och undvek de dåliga. Med tiden skulle resurserna följa samma väg. Det skulle således uppstå en automatisk sanering till följd av studenternas rationella val.
Idag är det svårt att som student veta vilka institutioner man bör undvika. Det är många som efter en tid som doktorander upptäcker att de hamnat på en död institution, eller värre, en som är ett träsk av regelvidriga intriger. Då är det för sent att sadla om.
Däremot är Högskoleverkets senaste doktorandrapport, Forskarhandledning, riktigt intressant. Rapporten har skrivits av Monika Appel i Umeå, och använder sig delvis av enkäter och intervjuer därifrån. I stället för ointressant eller missvisande statistik förs ett resonemang om handledning som är mycket givande. Såväl olika typer av handledare som doktorander diskuteras.
Bland handledarna återfinns den rike-onkel-typen som vill bli behandlad som en centralfigur omgiven av en skara beundrande studenter. Hjälp och stöd ges bara om handledaren själv får en god spegling i doktorandens arbete.
En annan typ är fixaren som frenetiskt bedriver extern verksamhet för att ordna pengar och kommer allt längre bort från seriös forskning.
Tänkaren i elfenbenstornet, är obekymrad av forskningsfinansieringens vardag och utan intresse för projektplanering.
Den möglade handledaren forskar inte själv, den auktoritäre styr ämnesvalet utifrån vad hon eller han vill ha genomfört.
Handledaren av den gamla stammen är passiv och finns i bakgrunden. Doktoranden ska klara sig själv.
Typologierna används i förening med omfattande citat från intervjuer för att belysa olika handledningsfrågor. Det är givande läsning.
En sak som är särskilt intressant är att Högskoleverket uppmärksammar svårigheterna med att byta handledare. Ämnet är närmast tabubelagt. Trots att man som doktorand enligt gällande förordning har rätt att byta handledare (HF 8 kap § 9) är det ytterst svårt att byta handledare i experimentella ämnen.
Monika Appel konstaterar, att många doktorander som allvarligt övervägt att byta handledare avstått på grund av rädsla för vad det skulle få för konsekvenser. I de fall där doktoranden arbetar i sin handledares projekt kan det vara problematiskt med rättigheterna till forskningsmaterialet. Flera doktorander uppgav att de avstått från att byta handledare på grund av att de investerat så mycket pengar och energi i projektet att de inte vill riskera att bli tvungna att börja om från början. Har man ett smalt ämnesområde kan det dessutom vara svårt att hitta en annan handledare med rätt ämneskompetens.
Så är det även i Uppsala. Kort sagt: förordningen efterlevs ej Här finns ett tydligt problem för vissa fakultetsnämnder att lösa. Har man hamnat på en institution eller i ett projekt som inte alls fungerar är det faktiskt fakultetsnämndens ansvar att se till att man får en rimlig handledning.