Remissröster om Bologna

Juridiska fakultetsnämnden konstaterar att rapporten endast i förbigående berör forskarutbildningen. Något försök att identifiera och analysera eventuella problem, å ena sidan, och förväntade fördelar, å andra sidan, görs inte. Intrycket blir att all internationell samverkan i sig bedöms som något positivt.

Juristerna framhåller att europeiska doktorsexamina inte är jämförbara. Skillnader förekommer redan nationellt mellan olika ämnen och de är markanta i en europeisk jämförelse inom ett och samma ämne. Således är det en vanlig uppfattning att t ex den svenska juris doktorsexamen snarare är att beteckna som en post.doc.examen (habilitation) i stället för som en kontinental doktorsexamen. Ett deltagande i en Bolognaprocess kan förväntas innebära att den svenska doktorsexamen anpassas nedåt, på en allmäneuropeisk nivå. I så fall är det naturligt att licentiatexamen utgår.
Här förhåller sig dock fakulteten kritisk. Frågan är, skriver fakulteten, om inte den nya doktorsexamen blir alltför lik nuvarande licentiatexamen och om en sådan anpassning verkligen är förenlig med svenska forskningspolitiska målsättningar och intressen. Idag sker en viktig del av forskningen inom rättsvetenskapens område i form av doktorsavhandlingar. Detta kan komma att ändras på ett negativt sätt i Bolognaprocessen och leda till att forskning av hög klass minskar i volym.

Teknisk-naturvetenskapliga fakulteten är också skeptisk. Fakulteten konstaterar att svensk forskarutbildning i teknik och naturvetenskap håller hög klass. Det visar sig t ex då nyutexaminerade svenska doktorer konkurrerar internationellt om post doc-tjänster. För fakulteten är det av största vikt att den högklassiga forskningen och forskarutbildningen kan bibehållas och stärkas.
För att säkerställa en god kvalitet på forskningen bör så stor andel som möjligt av de som utför forskningen vara forskarutbildade eller befinna sig i senare delen av en forskarutbildning. Denna bör därför även i framtiden vara fyraårig, dock med möjlighet att i vissa fall räkna in poäng från magisterexamen även i doktorsexamen, d v s att samma kurs kan räknas två gånger för samma individ.

Vidare skriver fakulteten att om krav införs på ett stort antal kurser i allmänna ämnen i forskarutbildningen finns risk att forskarutbildningens kvalitet sjunker och att den övergår till att bli en doktorsutbildning. Ironiskt nog är det just vad den pågående forskarutbildningsutredningen, med Margaretha Bergendahl i spetsen, vill att forskarutbildningen skall kallas framgent.
Medicinska doktorandrådet motsätter sig en förkortning av forskarutbildningen. En svensk doktorsexamen inom medicin har högt internationellt meritvärde. Den viktigaste orsaken till detta, skriver rådet, är svenska doktoranders stora självständighet; något som kommer med ökad forskningserfarenhet, d v s med längre utbildning.
Det internationella utbytet inom medicinsk forskarutbildning bygger främst på utbyte av attraktiva metoder mellan sammarbetande forskargrupper. Om forskarutbildningen förkortas kommer den effektiva forskningstiden efter att man lärt sig en metod att förkortas och därmed kommer utbyten på doktorandnivå att bli mindre intressanta.
Rådet välkomnar ökad internationalisering och konkurrens så länge detta inte går ut över utbildningens kvalitet. Istället borde den svenska modellen med en bred grundutbildning och en lång högt specialiserad forskarutbildning utgöra en förebild i arbetet med Bolognaprocessen. Speciellt i främjandet av anställningsbarhet och Europas attraktionskraft som står som mål i Bolognadeklarationen.

Det är uppenbart att vissa element i Bolognaprocessen hotar kvaliteten i forskarutbildningen. En treårig forskarutbildning leder till avsevärda försämringar: svagare avhandlingar, lägre meritvärde, och sannolikt totalt mindre volym utförd forskning. Universitetsledningen har här en alldeles klar uppgift, att avvisa reformproffsens propåer om kortare forskarutbildning, att i Europeiska sammanhang slå vakt om den svenska forskarutbildningen, att framhålla denna som en modell.