Fakulteterna kritiska till doktorsutbildning

Medicinska och farmaceutiska fakulteten konstaterar, att stora delar av mastersutbildningen och den preparativa forskarskoleverksamheten kommer att ske i den praktiska verksamheten på laboratorierna. Kostnaden kommer därmed att vara i samma storleksordning som den nuvarande forskarutbildningen. Om inte full finansiering kan säkras bör reformen ej genomdrivas.
Teknisk-naturvetenskapliga fakulteten skriver att den inte noterat att någon ambitionssänkning skulle vara aktuell vid övriga lärosäten inom EU eller resten av världen, en ändring
i enlighet med utredningens förslag skulle således direkt motverka den eftersträvade mobiliteten och försvåra marknadsföringen av svensk forskning och högre utbildning.
Juridiska fakulteten utvecklar ett synnerligen kritiskt resonemang. Fakulteten konstaterar, att för rättsvetenskapens del finns anledning att befara att de avsedda förändringarna skulle få icke-önskvärda konsekvenser i form av mindre kompetenta forskare, sämre avhandlingar och minskad akademisk frihet.
Vidare framhåller juridiska fakulteten, att för den enskilde som är intresserad av att doktorera är det ett stort problem att han eller hon förväntas genom studiemedel bekosta den förberedande forskarutbildningen inom ramen för ett masterprogram. Samhällets finansiering av forskarutbildningen minskar därmed från nuvarande fyra till tre år.
Historisk-filosofiska fakulteten skriver, att den motsätter sig med all kraft en devalvering av avhandlingen. Fakulteten lyfter också fram att de tilltänkta förändringarna skulle medföra att det skulle ta tio år (tre års grundutbildning, två års masterutbildning, tre års doktorsutbildning, och sedan två år på doktorstjänst) för att producera en färdig forskare, i stället för som idag sju år.
Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden skriver i klara verba, att övervägande skäl talar för att den nuvarande ordningen med en fyraårig forskarutbildning bibehålles, också inom Bolognaprocessens ram. Skälet till nämndens avvisande inställning till utredningens modell för en avkortad utbildning är att den knappast kan förenas med kravet på bibehållen kvalitet i forskarutbildningen.
Språkvetenskapliga fakulteten uppfattar det som ett problem att kursdelen av forskarutbildningen skulle förskjutas till magisternivån, enligt fakultetens uppfattning skulle det inte bli tillräckligt med tid för den mognadsprocess som forskarutbildningen vanligen innebär. En förlängning till fyra år med hjälp av institutionstjänstgöring skulle medföra att en betydande del av undervisning och administration vid större institutioner skulle utföras av doktorander. Det skulle täppa till möjligheterna för nydisputerade att få vikariat och andra tidsbegränsade anställningar.
Den övergripande områdesnämnden för humaniora och samhällsvetenskap är också avvisande och framhåller, att forskarutbildningen alldeles nyligen reformerats, så sent som för den senaste kullen nyblivna doktorer. Nämnden understryker, att den reformen behöver ytterligare några år på sig innan den har funnit sina former och innan nya och omfattande förändringar vidtages. En utvärdering av reformen bör göras innan väsentliga förändringar genomförs.
Utöver dessa fakulteters yttranden har flera institutioner skrivit tänkvärda saker om utredningen. Uppsala universitet har en lång tradition av att samtliga yttranden som skrivs när en utredning remissbehandlas går med till regeringen som bilagor. Syftet är att konsekvenserna av olika förslag ska genomlysas så grundligt som möjligt för att statsmakten ska kunna fatta så bra beslut som möjligt.
Den nuvarande rektorn har dock frångått denna tradition och valt att skicka in ett eget yttrande där en rad viktiga synpunkter som framförts av fakultetsnämnderna förbigås med tystnad. Saken är minst sagt pinsam. Fakultetsnämnderna är ju de organ som har myndighetsansvaret för forskarutbildningen, och som bäst kan bedöma hur olika förslag slår inom respektive fakultets område.