Carolina slängde 7.5 kilometer böcker
Vad är det då som hänt? Fakta är att Carolina gallrat bort 7.5 kilometer böcker 300 000 arbeten har sänts till pappersåtervinning. Carolinas bokbestånd har minskat radikalt. Från 138 till 131 kilometer. Fem procent av beståndet har gått till spillo. Gallringen motsvarar de totala samlingarnas omfång år 1850. Man får gå tillbaka till 1687 då Kungliga Bibliotekets samlingar brann för att finna en motsvarande biblioteksförstörelse.
Ytterst motiveras beslutet med lokalkostnaderna. Carolina avvecklade förra året en bokdepå, den s k Mio-depån. Den totala besparingen, som är produkten av bortgallringen av 7.5 kilometer böcker är 2 090 570 kronor. Universitetets totala intäkter är ca 3.8 miljarder. Besparingen motsvarar således drygt 0,5 promille, eller 0,05 procent av intäkterna. Något är fundamentalt fel.
Härförleden utvärderades den omorganisation som gjordes av Carolina 1999, sedan den nye överbibliotekarien utnämnts 1996. Utvärderingen konstaterade att hyressättningen hade alldeles för stor betydelse för bibliotekets strategiska beslut.
Härvid skrev utvärderarna, att betalningen av hyror är till sin natur en kortsiktig verksamhet, de hyror som betalas i år belastar också årets resultat. Men de lokaler som hyrorna bekostar används för framtida verksamheter. Fördelen med att säga upp en lokal är den omedelbara ekonomiska vinsten, nackdelarna med en sämre användarservice och litteraturförsörjning kommer att visas för kommande generationer.
Utvärderarna hade rätt. Det fantastiska har inträffat, att Uppsala universitet slängt 7.5 kilometer böcker för att spara drygt 2 miljoner kronor. Det försvagar förutsättningarna för att bedriva forskning och utbildning, fullgoda biblioteksresurser är ofta en nödvändig förutsättning för såväl avhandlingar som examensarbeten på C- och D-nivå.
Till saken hör även 1993 års beslut att bolagisera statens lokaler. Ändamålsfastigheter, som rimligen borde betraktas som kollektiva nyttigheter, skulle få marknadshyror trots den uppenbara avsaknaden av marknad i ordets gängse bemärkelse. I brist på konkurrens finns ingen fungerande prisbildning. Hyrorna är ej konkurrensutsatta, istället sätts de i huvudsak av en leverantör med monopol, varför de blir höga och får absurda konsekvenser.
I våras kom den så kallade ändamålsfastighetsutredningen (SOU 2004:28). Den föranleddes ytterst av att centrala kulturinstitutioner och vissa universitet dignade under lokalkostnaderna. Lunds, Göteborgs, Chalmers och KTHs rektorer hävdade gemensamt i pressen, att ockerhyror togs ut av universiteten, att de betalade en miljard om året i överhyror; pengar som dräneras från forskning och utbildning.
Utredningen föreslår att hyrorna ska kunna sättas enligt två principer. Antingen ska det vara marknadspris eller kostnadspris. I det förra fallet ska priset i någon mening motsvara marknadspriset, i det andra ska hyran motsvara kostnaderna.
Det kan lätt konstateras att flertalet av universitetets lokaler knappast har någon marknad. Vem skulle vilja hyra Carolina? Gustavianum? Eller Ångström? Och, även om någon ville hyra, vore det knappast önskvärt Mycket talar för att man i varje fall delvis kommer att sluta leka affär och övergå till kostnadspriser.
När det gäller Carolinas samlingar är dock skadan redan skedd. Det är hög tid för biblioteksledningen att omdefiniera sin uppgift. Denna är inte att med hänvisning till lokalkostnaderna sända böcker till pappersåtervinning. Istället är den att försvara samlingarna, att rädda dem för kommande generationers forskning, att inse att det som är önskvärt på kort sikt är mindre önskvärt på lång sikt, att verka för att biblioteket får ett hyressystem som inte innebär att det kortsiktiga överträffar det långsiktiga.
