En forskningspolitisk bluff
Det kanske principiellt mest intressanta var tillkännagivandet, invävt bland andra regionalpolitiska åtgärder, att Mitthögskolan blir universitet den 1 januari. Under ett antal år har fakultetsanslagen minskat, anslagen har flyttats från Uppsala och Lund och andra gamla universitet, till de nya universiteten, Örebro, Karlstad, Växjö, Kalmar. Redan dessa utgör ett avsevärt problem.
Enligt Högskoleverkets bedömning (1998), som regeringen inte fäste något avseende vid, var endast Karlstad moget att bli universitet. Det finns således i någon mening berättigade anspråk från dessa nya universitet på mer resurser för att de ska motsvara riktiga universitet. Nu tillkommer ytterligare en miljö, som ännu mer saknar vad som krävs, resursanspråken kommer att öka ytterligare. Det drabbar ytterst Uppsala, Lund, Stockholm och de andra etablerade universiteten.
Folkbildning är förvisso en bra sak både för folket och landet. Men att låta universiteten förfalla i brist på resurser gör inte Sverige till en ledande forskningsnation. I budgetpropositionen, som presenterades en vecka senare, aviseras att regeringen avser att öka de befintliga anslagen till forskning och forskarutbildning med 2,3 miljarder. Thomas Östros försöker få det att se ut som en offensiv satsning.
Detta är ett rent bedrägeri. Det förhåller sig nämligen så, att regeringen ej räknar upp lönerna för universitetens personal. Normalt görs varje år så kallad pris- och löneomräkning. Enligt finansplanens siffror ökar lönekostnaderna med 3,5 procent. Den faktiska ökningen är snarare 4 procent. Regeringens anslag för ändamålet ökas med endast 1 procent. Skillnaden motsvarar nästan exakt de 2,3 miljarder som nu kallas offensiv nysatsning. Denna är alltså en ren chimär. Ett företag som körde med dylika tricks skulle snart hamna hos marknadsdomstolen.
Vad vill då regeringen? Det kan konstateras, att regeringens forskningspolitik präglas av ett kortsiktigt nyttotänkande. Forskningen tänks få fart på ekonomin i olika avseende. I december kommer en rad förslag att läggas i riksdagen.
Regeringen vill öka kommersialiseringen av forskningsresultat. Regeringen skriver oförblommerat för att öka kommersialiseringen av forskningsresultat behöver det akademiska entreprenörskapet utvecklas för att effektivare omsätta forskningsresultat och idéer i affärer och företag. Härvid vill regeringen förändra eller avskaffa det så kallade lärarundantaget som innebär att forskaren äger sina resultat.
Det är ingen tvekan om att regeringen på sikt vill att rätten till vetenskapliga arbeten som är i någon mening kommersiellt gångbara ska tillfalla universiteten, och inte som idag den enskilde forskaren. En utredning förväntas lägga förslag om att införa en skyldighet för lärare liknande den som gäller för andra arbetstagare att anmäla uppfinningar till sin arbetsgivare.
Det är minst sagt märkligt. Avskaffas eller begränsas forskarens rätt till sina resultat blir naturligtvis incitamenten till entreprenörskap och marknadsföring av uppfinningar mindre snarare än större. Historisk erfarenhet visar entydigt, att socialiseringar tenderar att misslyckas.
Än mer oroande blir saken när regeringen också skriver att den vill vidga sekretesslagen för att främja industriforskningen. Möjligheterna till insyn i denna offentliga verksamhet kan således begränsas radikalt.
Några besked om forskarutbildningen ges ej. Eventuella förändringar kommer att presenteras i forskningspropositionen, som regeringen avser att lägga i december. Då kommer också diverse satsningar att presenteras för 2,3 miljarder som sparats in genom att ytterligare svälta universiteten. Man kan förvänta sig: starka forskningsmiljöer, industriforskningsinstitut (långt från studenter), och att IMEGO AB (mikroelektronikforskning) förs in under IRECO Holding AB och ingår i IRECO gruppen, etc. Östros forskningspolitik påminner faktiskt mest av allt om en kommunal industriplan.
