Hög klass på svensk forskarutbildning
Avstampen tas i Vannmar Bushs tänkande, enligt vilken alla försök att blanda grundforskning och tillämpad forskning innebär att den senare driver ut den förra. Om grundforskningen är tillräckligt isolerad från kortsiktigt nyttotänkande kommer den att fungera som en dynamo för teknologisk innovation. Grundforskningens framsteg kommer att omvandlas till teknologisk nytta i en naturlig samhällsprocess där kunskap överförs från grund- till tillämpad forskning. Men förutsättningen för detta är att inte nyttotänkandet tillåts besmitta den rena grundforskningen.
En nödvändig förutsättning är akademisk frihet, att forskarna är fria att forska fram sanningar oavsett vart denna verksamhet för dem. Så länge den akademiska friheten är vital kommer det, enligt Bush, att finnas ett flöde av vetenskaplig kunskap till dem som kan använda den i förvaltning och industrin.
I en fotnot kan man lära sig, att de tyska nationalsocialisterna införde ett system där rektorn var universitetets Führer, med alla befogenheter som tidigare hade varit samlade hos den tidigare universitetsförvaltningen, i universitetets senat. Rektorn skulle inte längre väljas av senaten, i stället skulle han utses av ministern. Senaten tilldelades en rådgivande funktion och dekanerna utsågs av rektorn. Det är tankeväckande mot bakgrund av att senaten vid Uppsala universitet endast har en rådgivande funktion och dekanerna utses av rektor. Och, rektor utses av regeringen.
Utblickarna går i första hand mot Tyskland, Storbritannien, Frankrike och USA. Det är intressant och givande, inte minst därför att osakligt åberopande av förhållandena i andra länder används av reformproffsen för att pressa genom olika reformer. Det påstås att Sverige måste förändra sin forskarutbildning på det ena eller andra sättet för att kunna hänga med, för att inte förlora konkurrenskraft.
Hägglund och Degerblad visar att forskarutbildningen i USA, varifrån reformproffsen hämtat många av sina idéer de senaste decennierna, knappast är någon förebild. Studietiderna är långa och studieavbrotten många, avbrottsfrekvensen är mycket högre än i Sverige. Forskarutbildningen i Storbritannien framstår inte heller som någon förebild. Studiefinansieringen är helt bristfällig: närmare hälften av doktoranderna är självfinansierade. I Frankrike finansierar doktoranderna i ännu högre grad sina studier genom att förvärvsarbeta på kvällar och helger eller genom att föräldrar ställer upp.
Verkligt intressant blir det när Sverige jämförs med andra länder. Svensk forskarutbildning och vetenskaplig publicering hamnar mycket högt. Andelen med doktorsexamen är faktiskt högst i världen. I Sverige går det 1,37 disputerade per 1000 invånare, följt av Schweiz med 1,11, Finland 1,01, Frankrike 0,71, och Storbritannien 0,68. USA ligger långt efter på 0,41.
Antalet doktorer i den svenska arbetskraften är också hög i Sverige. Endast Nederländerna med 6,96 och Tyskland med 6,75 har fler än Sveriges 6,49 per tusen. Räknar man bort doktorerna i humaniora (som i Sverige är svältfödd) ligger Sverige i topp.
När det gäller vetenskapliga publikationer per capita leder Schweiz. Det publicerades, jämförelseåret 2002, 1757 vetenskapliga arbeten per miljon Schweizare. Sverige följer som god två med 1 598 arbeten, därefter kommer Danmark med 1332, Nederländerna 1093, Island 1065. I USA publicerades blott 774. Även när det gäller patentansökningar ligger Sverige bland de allra främsta. En utmärkt indikation på att flödet till näringslivet fungerar alldeles utmärkt.
Rapporten visar på ett övertygande sätt, att svensk forskarutbildning är framgångsrik och faktiskt kan användas som en förebild eller model för andra länder; ett förhållande som borde stämma till eftertanke, inte minst i samband med Bolognaprocessen. Vissa reformproffs hävdar ju att den svenska forskarutbildningen måste göras treårig. Det är hög tid för universiteten att säga ifrån.
Rapporten kan laddas ned från www.hsv.se
