Pagrotsky vågar tänka självständigt

Till saken hör att Carl Tham drev en politik med inslag som betingar den framtida utbildningspolitiken för mycket lång tid framöver. Förebärande en statsfinansiell kris skar Tham ner fakultetsanslagen, och använde pengarna som frigjordes till att inrätta nya universitet och högskolor. Östros ärvde således en situation med fyra nya universitet med enorma krav på nya resurser. Krav som rimligen i någon mening måste framstå som legitima. Alternativet vore att lägga ned dem som man lägger ner regementen. Politiskt var det omöjligt att vrida klockan tillbaka.
Samtidigt kan man konstatera att han inte gjort något för att lätta på totalregleringen av forskarutbildningen. Det sista året har utmärkts av språklig uppfinningsrikedom - på Östroska heter besparing och nedskärning offensiv nysatsning.
Leif Pagrotsky är i utbildnings- och forskningspolitiska sammanhang ett helt okänt kort. Pagrotsky var länge en doldis, med en bakgrund på finansdepartementet, och står nära industrin och bolagsvärlden. På pluskontot finns alldeles klart, oavsett vad man tycker om euron, att han - till skillnad från Östros - visat att han vågar tänka självständigt, och inte går i Perssons ledband.
Vad har då den politiska oppositionen för sig?
För närvarande bereds ett antal motioner i riksdagens utbildningsutskott. Folkpartiet utmärker sig genom att föreslå 600 miljoner mer än regeringen till forskning, och kritiserar detaljstyrningen. Partiet konstaterar, att enligt försvarspropositionen Vårt framtida försvar ska forskningspropositionen innehålla förslag om att 50 miljoner ska tillföras de regioner som berörs mest av försvarsomställningen. Eftersom regeringen har angett att den totala medelsökningen för forskning år 2005 ska uppgå till 100 miljoner kronor, så innebär detta att hälften av forskningsökningen kommer att öronmärkas till regioner som drabbats av regementsnedläggningar. Folkpartiet avvisar dylik detaljstyrning.
Folkpartiet är anmärkningsvärt tyst när det gäller totalregleringen av forskarutbildningen. Tidigare har partiet energiskt drivit att Thamreformen skall rivas upp.
Även centern vill höja forskningsanslagen. Partiet yrkar på att Växjö, Örebro, Mittuniversitetet, och Mälardalen, ska få 15 friska miljoner vardera, medan Lund, Uppsala, Göteborg, Stockholm, Umeå, och Linköping ska få tio miljoner. Karolinska, Kungliga tekniska högskolan, Blekinge tekniska högskola med fler tilldelas endast fem extra miljoner var. Dessutom förordar partiet ett särskilt anlag à 222 miljoner för 2005. Anslaget ska användas för en allmän förstärkning av forskningen och forskarutbildningen vid landets samtliga lärosäten. 82 av dessa miljoner föreslås gå till att förstärka forskningen vid Danshögskolan, Högskolan Borås, Högskolan Dalarna, Högskolan Gotland, Idrottshögskolan, o s v.
Centern förespråkar något partiet kallar en ny doktorsexamen, en sorts yrkesexamina, i nära samarbete med näringslivet och arbetslivet. Enligt partiet skulle denna nya typ av forskarutbildning innebära att man inte bara beaktar de rent vetenskapliga aspekterna i forskarutbildningen. Beprövad erfarenhet ska ingå. Ledarskap, etik, och kommunikativa färdigheter skulle kunna ingå som obligatoriska moment.
Kristdemokraternas mest uppseendeväckande yrkande är att lärosätena i Sverige ska tillåtas sälja utbildningsplatser till utländska intressenter, såväl till stater och företag som till enskilda personer utanför EES-området.
Moderaterna förordar ytterligare decentralisering av vissa beslut, och understryker att statens uppgift är att komplettera andra finansiärer. Tyngdpunkten bör läggas på grundforskning och forskarutbildning. Regeringen och riksdag skall inte detaljstyra anslagen. Starka och självständiga högskolor är nödvändiga för forskningens frihet.
Oppositionen framstår som något splittrad. Frågan inställer sig: finns det alls ett trovärdigt oppositionsalternativ till Pagrotsky och sossarna? Svaret är uppenbart. Det beror på, om centern håller sig till sockerpriset.