Hård press på dagens doktorander

Shoug väver elegant samman politikernas krav, akademins motspänstighet, och dagens situation inom forskarutbildningen där det knappast finns något utrymme för reflexion; där avhandlingen ska produceras i en rasande takt och handledaren tillskrivits en roll som en slags förman, vars upphöjda rationalitet ska säkerställa framgång och kompensera för doktorandens eventuella svagheter.
Dagens doktorander uppfattar, föga förvånande, sin situation som mer pressande och stressande än de disputerade handledarna gjorde på sin tid. De förväntas i regel kunna sätta igång att forska självständigt utan någon mjukare introduktionsfas, vilket skapar ett mer påtagligt tryck. Flera doktorander uppger att de har svårt att dra gränser mellan arbete och fritid och upplever att plikterna inkräktar på lediga stunder i form av dåligt samvete.
Samtidigt medför de relativt fria och oreglerade arbetsformerna, som ger möjlighet att läsa vilka böcker man vill och befinna sig på arbetsplatsen på de tider man själv önskar, ibland en känsla av att inte arbeta tillräckligt hårt när man ens sitter vid skrivbordet. Och, eftersom avhandlingen är ett ganska avlägset mål, kan det vara svårt att avgöra hur man bäst ska använda tiden, samtidigt som man vet att denna är obönhörligt begränsad.
Särskilt intressant är analysen av socialisationsprocessen. Det gäller att producera arbeten som gillas av de etablerade forskarna, att helst vara lite originell, men inte för originell för då går det en illa. Det gäller att bli förflyttad uppåt i trappan, att få tillgång till pengar, och de som inga pengar får stöts ut och hamnar i onda cirklar av minskat självförtroende och tilltagande marginalisering.
Samtidigt ökar hela tiden trängseln. Det blir allt fler som konkurrerar om de rörliga resurserna, om forskningsrådens anslag, och arbetsmarknaden utanför universiteten är svag, nästan obefintlig inom vissa områden. Det är en hård verklighet, konkurrensen om resurser gör vänner till fiender, de som misslyckas söker sig utåt och blir kritiska mot akademin, och man undrar varför folk alls börjar doktorera i humaniora och samhällsvetenskap.
Här ligger bokens svaghet. Den är en eländesskildring, som visserligen är träffande, men den bygger på intervjuer med doktorander och nydisputerade i etnologi, litteraturvetenskap, sociologi och statskunskap. Den skulle ha vunnit på att inkludera doktorander även från naturvetenskapliga discipliner. Inte minst därför att Shoug då skulle ha funnit att situationen är snarlik vid de experimentella institutionerna. Nu framställs dessa både okunnigt och fördomsfullt.
Viktigare är dock de principiella frågorna. I sina slutsatser bejakar Shoug den tilltagande politiska inblandningen i universitetens inre liv. Han menar att dessa gynnar de svaga, utsatta grupperna, och att professorernas tal om akademisk frihet bara är en fråga om revirbevakning. Fick Shoug råda skulle konkurrensen avskaffas, och vi skulle hamna i den bästa av världar.
Shoug gör sig skyldig till ett felslut. Det är förvisso sant att det finns institutioner som hemfallit till inavel och navelskådning. Men det som krävs är snarare tydligare spelregler, mer öppen vetenskaplig konkurrens, för att knappa resurser ska fördelas bättre. Forskningsråden har här en viktig roll i det svenska forskningssystemet.
Och, när det gäller den akademiska friheten är den faktiskt inte, som Shoug framställer saken, till för att professorerna ska kunna härska som de vill. Odling av oberoende kritiskt tänkande är nödvändig för demokratin. Den akademiska friheten innebär att allt från det politiska etablissemanget, till läkemedelsindustrins senaste alster ska kunna skärskådas och ifrågasättas på ett kvalificerat sätt.