Stöpt form motverkar kreativitet

Bland naturvetarna förs ofta en kamp om att vara första namn, på samförfattade artiklar, och det finns ofta en risk att handledaren eller någon annan är den som tillgodogör sig doktorandens rön.
Humanister och samhällsvetare kämpar med den totalreglerade forskarutbildningen som genomfördes 1998. Carl Tham gjorde det då praktiskt taget omöjligt att existera mer än fyra år inom forskarutbildningens ram.
Avhandlingens höjdpunkter återfinns i den svidande kritik som levereras mot det sena 90-talets forskningspolitik. Analyser av forskarutbildningens förutsättningar på institutionsnivå lyste med sin frånvaro vid 1998 års totalreglering. Tänkandet präglades av idealiserade föreställningar om forskare, doktorander, forskning och vetenskap. Man var närmast fullständigt aningslös om vad som hände på mikronivån. Inga analyser gjordes av institutioner och ämnen.
En av de viktigaste slutsatserna är att totalregleringen har haft ytterst negativa konsekvenser för humaniora och samhällsvetenskap. Olika arbetssätt, skriver Karlsson, kräver olika former för forskarutbildning. Doktorander är forskare under tillblivelse, men deras initiativ och uppfinningsrikedom får inte kväsas av rigida föreskrifter. Forskningens möjligheter att gå framåt, och därigenom berika samhället, motverkas i det fall doktorandprojekten tvingas in i en stöpt form.
Det är bra, hävdar Peder Karlsson, att ett öga hålls på genomströmningstiden och fyra år kan vara en vettig målsättning. Det finns dock ingenting, fortsätter han, som förhindrar att utbildningstiden tillåts variera för olika vetenskapsområden. Resultatet, output i form av examinerade doktorer, skulle ju bli ungefär detsamma med den skillnaden att vissa doktorer, inom framförallt samhällsvetenskap och humaniora, kommer ut något senare än motsvarande årskull naturvetare.
Peder Karlsson har tänkt till ordentligt här och svävar ut i hur ett dylikt system borde administreras. För det första måste behovet av tid och resurser bedömas på institutionsnivå. Finansieringskravet är i huvudsak bra, men borde enligt honom, vara mer flexibelt, ty ofta tar det minst ett år, kanske två, innan ett humanistiskt eller samhällsvetenskapligt avhandlingsprojekt börjar ta form, och det är först då de reella resurskraven kan bestämmas. Fyra års försörjning kan utgöra grundbulten, och det är rimligen staten som bör finansiera dem men i de fall där fyra år inte räcker till borde mer pengar finnas tillgängliga.
Varför inte FRED, ett ForskningsRåd för Extra finansiering av Doktorander? Det skulle också kunna lösas genom nya beredningsgrupper i befintliga forskningsråd, vilka kan samlas under akronymen BILLIG, Beredningsgrupper för Investeringar i Lagom Långa, Intressanta och Genomförbara doktorandprojekt.
FRED och BILLIG, som förordas, är kanske politiskt omöjliga projekt. Men det är ingen tvekan om att Peder Karlsson träffar rätt. Det regelverk Carl Tham införde saknar flexibilitet. Förarbetet var helt undermåligt, präglat av ideologi snarare än av förståelse av den akademiska verksamhetens villkor. Den ena rapporten efter den andra från Högskoleverket visar att 1998 års regleringar har haft negativa effekter särskilt inom mindre humanistiska ämnen. I sin senaste rapport, om ämnet idé- och lärdomshistoria, konstaterar verket att doktoranderna upplever sin situation som så stressande att de ofta skolkar från seminarier som inte är direkt relevanta för det egna ämnet. Politiska beslut har, kort sagt, skapat en usel arbetsmiljö.