Kommersialisering riskerar kompromettera fakulteter
Förväntningarna, för att inte säga farhågorna, har varit stora. Förra året presenterades ju forskarutbildningsutredningen, en enmansutredning av en professor i produktutveckling och dess förslag skulle enligt de ursprungliga planerna vävas in i propositionen. Det fanns ett uppenbart hot att forskarutbildningen skulle göras treårig och att forskarbildningens målformuleringar som uttrycks i Högskolelagen skulle bli utpräglat flum. Förväntningarna sjönk ännu lägre sedan det visat sig att de 2,3 miljarder som aviserats som nysatsningar inte är någon nysatsning utan uppstår genom att man inte räknar upp universitetens basanslag i takt med regeringens egen inflationsprognos. Ytterst är satsningen en omprioritering där inflationen gör jobbet.
Nu när propositionen bordlagts, för att beredas i riksdagens utbildningsutskott, kan man i varje fall för tillfället dra en lättnadens suck. Den ödeläggelse av forskarutbildningens kvalitet, över hela fältet från de experimentella naturvetenskaperna till teologin, som befarats med anledning av enmansutredningens förslag lyser med sin frånvaro. Några besked ges ej. De kommer i en senare proposition om högskolefrågor. Enligt regeringen ska denna läggas i maj och behandlas under hösten. När den kommer är dock osäkert. Forskningsproppen kom ju ett år senare än planerat.
Regeringen vill dock redan nu ge sin uppfattning tillkänna, och skriver att forskarutbildningens betydelse beror på den självständighet och forskningsförmåga som doktoranden utvecklar. Detta förutsätter att doktoranden får en gedigen erfarenhet av eget forskningsarbete. Det är också stora forskningsresurser som används i forskarutbildningen.
Även om avhandlingen inte skall vara ett livsverk är det alltså angeläget att avhandlingsarbetet har en betydelse för kunskapsutvecklingen.
Pagrotsky hävdar att regeringen är angelägen om att forskarutbildningens kvalitet inte äventyras. Att slå vakt om den vetenskapliga kvaliteten kommer att vara en utgångspunkt i frågornas fortsatta beredning. Skrivningarna andas djup förståelse för de närmast katastrofala effekter som utredningens förslag om en treårig forskarutbildning skulle ge.
Vid en internationell jämförelse framstår svensk forskarutbildning närmast som en förebild. Avhandlingarna håller en god kvalitet, finansiering och studievillkor är bättre än i de flesta jämförbara länder.
Pagrotsky har tidigare visat att han vågar tänka själv och ta en egen linje i Europafrågor. Menar han vad han skriver i forskningspropositionen kommer Sverige att få behålla en fyraårig forskarutbildning med drägliga villkor för dem som doktorerar.
När det gäller forskningspolitiken sparas alltså 2,3 miljarder in närmast osynligt genom utebliven uppräkning för inflationen. Denna besparing drabbar hela högskolan och den frigjorda resursen används för punktinsatser under den kommande treårsperioden. En förstärkning av universitetens anslag för forskning och forskarutbildning på en halv miljard utlovas för kommande år. Men de enda högskolor och universitet som i år får ökade anslag är Mittuniversitet, Karlstad, Gotland och Luleå.
De statliga forskningsråden, Vetenskapsrådet, Vinnova och Formas överöses däremot med ett miljonregn. Vetenskapsrådets anslag höjs med en miljard, Vinnovas med en halv miljard och Formas (Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande) får 180 friska miljoner.
Punktinsatserna, som slussas genom dessa råd, vilka fördelar dem, spänner över en rad områden. 300 miljoner ska gå till starka forskningsmiljöer: d v s koncentrerade insatser till erkänt bra forskargrupper. 400 färska miljoner ska gå till medicinsk fakultet, 350 till teknisk fakultet och 210 till hållbar utveckling. 100 miljoner ska gå till forskarskolor. 150 miljoner anslås till postdoktorala meriteringsanställningar.
Forskningspropositionen är problematisk i flera avseenden. Satsningen på starka miljöer får närmast ses som en reaktion på att fakultetsanslagen urholkats till den grad att de basresurser som är nödvändiga för framgångsrik forskning praktiskt taget försvunnit. Å andra sidan finns en risk att man satsar på gårdagens forskning i stället för morgondagens. De trehundra miljonerna hade gjort mer nytta om de använts för att ge nydisputerade en chans att få igång egna projekt.
Utsvältningen av humaniora och samhällsvetenskap hör inte hemma i ett demokratiskt kulturland. Forskarskolorna har en rad nackdelar, som sällan nämns av förespråkarna, men det måste ändå anses som ett framsteg att det är forskningsråden och inte regeringen som, till skillnad från under Östros tid, bestämmer vad man ska kunna doktorera i för ämnen.
Forskarassistenttjänsten är den viktigaste meriteringstjänsten. Antalet forskarassistenttjänster är idag ungefär lika många som 1992. Fast antalet doktorsexamina per år har fördubblats sedan mitten på nittiotalet har antalet anställningar som forskarassistent varit konstant och sedan 1998 till och med minskat. Satsningen på forskarassistenttjänster är en bra sak. Dessvärre ska dessa medel uppenbarligen även kunna användas till biträdande lektorat. Här finns en avgörande skillnad.
Forskarassistenttjänsterna blir hela tiden lediga och tillsätts efter konkurrens och sakkunnigförfarande vart fjärde år. De biträdande lektoraten omvandlas till fasta tjänster och gör därmed situationen ännu kärvare för de nydisputerade.
Mest problematiskt i propositionen är de kommersiella ambitionerna. De medicinska och teknisk-naturvetenskapliga fakulteterna åläggs nu, om propositionen går igenom, att upprätta handlingsplaner för kommersialisering av forskningsresultat.
Samtidigt finns långtgående ambitioner att avskaffa forskarnas rätt till sina egna upptäcker. Den som idag kläcker en lysande idé har rättigheterna till den, i patenthänseende. Optimisterna tror att genom att man socialiserar dessa rättigheter så ska universiteten kunna bilda snilleföretag genom diverse holdingbolag. Universiteten ska kort sagt bli affärsdrivande kunskapsfabriker.
Tankegången kan förefalla bestickande. Men den är orealistisk. Historiskt sett tenderar socialiseringar att misslyckas. Produktiviteten sjunker, när incitamenten minskar eller försvinner.
Ett ännu allvarligare problem är sammanblandningen av roller. Universiteten har ett kritiskt uppdrag som vilar på grundforskning, på vetande för dess egen skull, och som är en viktig förutsättning för det öppna samhället, för en levande demokrati.
Fakultetsnämnder kan inte rimligen utveckla kommersialiseringsstrategier och driva kommersiella projekt utan att kompromettera sin ställning. Handlingsplanerna blir ett hot mot grundforskningen, och riskerar att tränga ut denna. I det långa loppet blir det direkt kontraproduktivt.
Om det finns ett behov av statligt subventionerad produktutveckling, ett behov av tillämpad forskning, inställer sig frågan om den inte bör bedrivas på särskilda forskningsinstitut?
Riksdagens utbildningsutskott bereder nu den forskningspolitiska propositionen, tillsammans med oppositionspartiernas följdmotioner, några större förändringar kan knappast förväntas. Beslut fattas i riksdagens kammare 13 juni.
