Både 3- och 4-årig forskarutbildning

Går propositionen igenom riksdagen blir konsekvenserna stora för forskarutbildningen. Regeringen vill införa en forskarutbildning som i någon mening är både tre och fyra år. Den som genomgått en tvåårig master ska kunna tillgodoräkna sig ett år från den tvååriga masterutbildningen och genomgå forskarutbildningen på tre år.
Man övervältrar således kostnaden för ett år av dagens forskarutbildning på den enskilde studenten. Istället för 14 600 kr utbildningsbidrag eller 17 000 kr doktorandtjänst i månaden, får studenten ta studielån. Istället för en inkomst på 87 000 eller 102 000 i runda slängar per termin ökas studieskulden med drygt 23 000 kronor. Möjligheten till föräldraledighet försvinner, liksom sjukledighet.
Utöver ränte- och återbetalningsbördan, blir pensionen lägre, samtidigt som de rättigheter man har som doktorand lyser med sin frånvaro. En treårig forskarutbildning innebär alltså väsentliga försämringar ekonomiskt. Att doktorera blir ett mindre attraktivt val. Det är ingen djärv hypotes, att kvaliteten också kommer att påverkas negativt.
Forskarutbildningsutredningens förslag att göra om forskarutbildningen till en doktorsutbildning förpassas till papperskorgen. Kravet på ett självständigt vetenskapligt arbete kommer alltså att kvarstå. Andra saker från utredningen genomförs dock, viktigast är just att man öppnar för en treårig forskarutbildning.
Regeringen konstaterar att den svenska doktorsexamen håller en erkänt god kvalitet och att det förekommer såväl treåriga som fyraåriga forskarutbildningar inom det europeiska utbildningsområdet och att det inte finns någon överenskommelse inom bolognaprocessen om att forskarutbildningen skall vara treårig. Mot den bakgrunden anser regeringen att den svenska forskarutbildningens längd inte bör anges till tre år.
Det bör vara fortsatt möjligt, skriver regeringen, med motsvarande sammanhängande fyra års heltidsstudier för doktorsexamen. Dessvärre har regeringen en orealistisk uppfattning om dagens forskarutbildning och hur lång tid denna tar när den skriver, att den inte se en utveckling där det i normalfallet krävs totalt 9 års studier för att nå doktorsexamen.
Den som disputerar idag har normalt nio-tio års studier bakom sig. Mognadsprocessen från gymnasist till doktor är en lång resa, och det är också därför som svenska avhandlingar håller en god kvalitet och svenska doktorer är konkurrenskraftiga utomlands.
Det är alltså redan ett faktum att det normala är nio års studier — och ofta mer — till doktorsexamen. Den kritiska frågan nu är om regeringen kommer att försöka tvinga ner studietiderna till åtta år. Här kommer de modala hjälpverbens subtila nyanser att spela en stor roll. Om det i förordningstexten kommer att stå att ett års studier på avancerad nivå skall räknas av från forskarutbildningen, blir det tvingande och skadorna blir större än om det står att ett år kan räknas av.
Införs ej obligatorisk avräkning av moment som genomgåtts på den nya avancerade nivån upprätthålls nödvändig flexibilitet. Det är ju inte givet att det arbete man gör som mastersuppsats eller motsvarande går att använda i doktorsavhandlingen. Eller att de kurser man läser är till minsta nytta för ens avhandlingsarbete. Faktum är att redan idag är ganska vanligt att man får tillgodoräkna sig D-kurser och andra högre kurser i doktorsexamen. Detta sker dock utan att någon avräkning görs från de fyra år som utmäts.
En intressant sak är, att regeringen inte har lyckats förankra propositionen hos stödpartierna. Miljöpartiet är inte med på noterna. Detta medför att regeringens förslag knappast kommer att gå ograverade genom riksdagen. Hur den framtida utbildningen och examensstrukturen kommer att se ut och vilka regler som kommer att gälla blir således en produkt av riksdagsbehandlingen. I praktiken kommer det att avgöras i riksdagens utbildningsutskott.