Skuggdoktorander i ständig oro

Tillsynsmyndigheten Högskoleverket har därför låtit etnologen Paul Agnidakis göra en fallstudie, Att forska i det fördolda — drömmar och vardag bland skuggdoktorander. Det är en etnologisk rapport om skuggdoktorandens situation. Åtta skuggdoktorander har djupintervjuats. Det är intressant läsning, som framhåller de drömmar och ambitioner skuggdoktorander har. Hur de brinner för sina ämnen, och ofta inte vill göra något annat.
Samtidigt finns ett tydligt osunt element i skuggdoktorerandet. Skuggdoktoranden är helt utanför, marginell, och helt utan rättigheter, i någon mening kan relationen mellan skuggdoktorand och handledare, skriver Agnidakis, liknas vid ett slags patron-klient-förhållande, där skuggdoktoranden getts tillgång till forskarvärlden med motprestationen att visa tacksamhet och lojalitet mot sin handledare eller professor, samt efter en registrering disputera för honom.
Här slår Agnidakis huvudet på spiken. Skuggdoktorander lever ofta under närmast feodala villkor. Somliga är helt uteslutna från den kollegiala samvaron, man ser snett på dem när de förser sig med arbetsmaterial eller kopierar, och de försöker närmast att inte märkas eller synas.
Den finansiella situationen är en ständig källa till oro och tvingar dem att ständigt jaga stipendiemedel eller ta andra arbetsuppgifter vid sidan om. Härvid är handledaren behjälplig vilket gör dem ännu mer beroende av denne.
Samtidigt uppfattar somliga fördelar, främst möjligheten att få forska - före Carl Thams reglering hade de varit antagna. En informant säger: Det är inget logiskt grundat system. Det är politik vi drabbats av
Samtliga intervjuade menar att tillvaron som skuggdoktorand ger dem stora möjligheter att förbereda avhandlingsarbetet. När de väl registrerats räknar de med att kunna disputera snabbt och på bra avhandlingar.
De negativa upplevelserna förefaller dock väga över. Skuggdoktorander saknar alla rättigheter. De oroar sig ständigt för sin finansiering, för om de någonsin ska få bli antagna som riktiga doktorander, om de ska få tillgodoräkna sig poäng för genomgångna kurser, och inte minst för att hamna på fel sida om handledaren.
Antagna doktorander som har en hopplös handledare eller hamnar i en konflikt med handledaren har rätt att byta handledare. Regelverket ger faktiskt, trots sina brister, doktorander ett avsevärt skydd. Skuggdoktorander är helt rättslösa. De kan när som helst kastas ut utan ens en förklaring.
Även på ett övergripande plan innebär systemet med skuggdoktorander väsentliga nackdelar eftersom det snedvrider antagningen till forskarutbildningen. Istället för transparens och konkurrens tar handplockning över.
Såväl teknisk-naturvetenskaplig fakultet som medicinsk fakultet har tagit tag i problemet på ett utmärkt sätt. I år har man infört regler som innebär att institutioner som bedriver sin forskning med hjälp av skuggdoktorander missgynnas finansiellt. Hur länge doktoranderna varit registrerade blir en tungt vägande faktor i anslagstilldelningen. Sannolikt kommer detta att medföra att antalet skuggdoktorander minskar radikalt och att även medicinsk fakultet på sikt kommer att uppvisa normala studietider i statistiken.
I dessa dagar vill regeringen i Bolognaprocessens namn öppna för en treårig forskarutbildning. Första året flyttas ut från forskarutbildningen, och får läsas på studiemedel, kostnaden för det första året övervältras på studenten, lån istället för lön är melodin; det innebär att skuggdoktoranderi sätts i system av staten.