Misstroende mot universiteten

Den normala ordningen i Europa är att universiteten är självstyrande enheter, som styrs av fakulteternas och studenternas valda företrädare. Denna självförvaltning är en central del av den akademiska friheten. Och den innebär ingalunda att staten och skattebetalarna saknar inflytande över verksamheten. Riksdag och regering har flera andra verksamma instrument till sitt förfogande för att styra universiteten. De viktigaste är lagstiftning, anslagsbevillning, förordningsmakt och regleringsbrev. Dessutom finns en särskild tillsynsmyndighet, Högskoleverket.
Prefekter väljs, dekaner väljs, och rektor väljs. Valen konfirmeras i någon mening av den högre nivån. När en prefekt eller dekan valts fattar rektor beslut om förordnandet, och rektor i sin tur utses (liksom i Malawi och Ghana) efter val vid universitet av regeringen.
Denna ordning medför också, att hela hierarkin kan ses som en linjeorganisation, som styrs uppifrån och ned. Regeringen utser rektor, som i sin tur utser dekaner och prefekter. I denna toppstyrningens anda har en promemoria, Försöksverksamhet med ändrad organisation inom högskolan, författats av en jurist på utbildningsdepartementet. Den är försåtlig därför att den är skriven på ett tungt juridiskt språk som knappast inbjuder till läsning.
Utredaren lägger förslag som ytterligare skulle inskränka universitetens självstyre. Enligt utredningen uppstår en konflikt mellan moderna ledningsprinciper och det kollegiala styret, med den akademiska republiken där styrning utövas genom övertygande argument.
Mest kontroversiellt är förslaget att dekaner, fakulteternas ordföranden, som idag väljs skulle kunna rekryteras istället för att väljas. Om denna linjeorganisation härstammar från Malawi eller Ghana framgår ej. Dock kan konstateras att den skulle passa utmärkt i en framryckande armé eller på ett företag med ett mycket enkelt sortiment.
Andra förslag är att särskilda beslutsorgan ska inrättas för grundutbildningen i vilka även ej disputerade lärare ska få rösträtt och att examensrättigheterna ska kunna delas genom att man inrättar organ som är gemensamma för flera högskolor, vilket skulle medföra, sägs det, ett mer effektivt utnyttjande av examensrättigheterna.
Det är i dagsläget endast en fråga om tankegångar och lösa förslag. Utredningen är för tillfället på remiss till fakultetsnämnderna i Uppsala.
I sin senaste blogg klagar Kåre Bremer, professor och rektor vid Stockholms universitet, över den politiska klåfingrigheten, och vänder sig mot synen på universitet och högskolor som myndigheter med uppgift att verkställa sittande regerings politiska ambitioner. Universiteten borde ha en friare och mer självständig ställning i samhället, ungefär som domstolarna, utan styrning från regering och rådande riksdagsmajoritet.
Bremer har en viktig poäng. Fria universitet är en viktig förutsättning för vetenskapens framsteg och för levande väl informerad demokrati.
Det är förvånande och anmärkningsvärt att Sverige avviker så grovt från förhållandena i övriga Europa. Det finns uppenbarligen ett mycket djupt misstroende mot universiteten och forskarsamhället på utbildningsdepartementet. Delvis finns förklaringen i rekryteringsvägarna. Utbildningsministerns personal har sällan någon djupare förståelse för den akademiska frihetens förutsättningar. Samtidigt har forskarnas opportunism varit en viktig faktor. När rektorer och professorer borde ha talat klartext och framfört en tydlig kritik har de istället varit insmickrande. Ambitionen att få nya eller ökade anslag har tagit överhanden.