Licentiandantagning missbrukas grovt
Enligt SCB hade endast var tredje (32 procent) nybörjare doktorandtjänst år 2004, en fjärdedel (24 procent) hade utbildningsbidrag. Drygt hälften (56 procent) hade alltså sin studiefinansiering ordnad på avsett sätt. Resten finansierade sina studier på andra sätt: som kliniskt verksamma läkare, högskoleadjunkter, forskningsassistenter etc. Och, en stor del saknar försörjning.
Sämst skött i detta avseende framstår Handelshögskolan, var fjärde nyantagen doktorand saknade där försörjning eller försörjde sig på något som saknade anknytning till forskarutbildningen. Vid Stockholms universitet befann sig var femte nyantagen i denna situation. Uppsala universitet framstår som ett ljus i klassen: endast tre procent saknade försörjning.
En stor del av doktoranderna har stipendier. De medicinska fakulteterna sätter här ett mindre smickrande nationellt rekord. Nästan var fjärde nyantagen (23 procent) finansierar sin utbildning med stipendier.
Det kan noteras, att stipendier ej förekommer i högskoleförordningen eller högskolelagen. De är ett fenomen som växt fram helt vid sidan av det ordinarie regelverket.
År 2002 infördes antagning till licentiand, möjligheten att anta studenter för att licca, på två år, utan automatisk möjlighet att gå vidare till doktorsexamen. Regeringen uttalade mycket tydligt att denna möjlighet inte fick utnyttjas för att anta doktorander i två steg, först till licentiand sedan till doktorand. Främst var möjligheten avsedd för fortbildning av redan yrkesverksamma.
I verkligheten har licentiandantagningen missbrukats grovt. Många som vill doktorera har antagits endast för att licca av snöda ekonomiska skäl. Uppsala universitet utmärker sig här positivt genom att det intagit en restriktiv hållning till licentiandantagning. Endast 25 licentiander har antagits sedan 2002. Karolinska institutet har däremot antagit 442 under samma period. Medan Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm antagit 404.
Doktorandernas ålder vid antagningen har stigit något, sannolikt en konsekvens av att det blivit svårare att bli antagen, och medianåldern vid antagningen var förra året 29 år. Mediandoktoranden är vid disputation 35 år gammal, humanister och samhällsvetare är äldst, 38 år, följda av medicinare som är 36 år.
En tydlig förskjutning har inträffat när det gäller ämnesorienteringen. 1995 hade de humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna flest doktorander. År 2004 hade de medicinska fakulteterna flest doktorander. Samhällsvetare och humanister har blivit färre även i absoluta tal. Antalet medicinare och teknologer har ökat med 67 respektive 42 procent sedan 1995. I dagsläget faller dock antagningen på bred front. Från 2003 till 2004 föll antagningen med 23 procent.
När det gäller könsfördelningen finns högst andel kvinnor vid medicinsk fakultet, där 60 procent av doktoranderna är kvinnor. Lägst andel återfinns vid de tekniska fakulteterna, där endast 27 procent är kvinnor.
Särskilt intressanta är examinationstalen, hur många av de antagna som de facto disputerar. Här finns ett stort glapp mellan den politiska retoriken och verkligheten. Enligt de politiska besluten ska forskarutbildningen vara en fyraårig utbildning. I verkligheten är det få som disputerar på fyra år. Den faktiska studietiden är snarare tolv terminer än föreskrivna åtta. Av dem som antogs år 2000 hade endast 21 procent disputerat år 2004.
Går man tillbaka några år visar det sig att av kullen som antogs 1995 hade endast 45 procent disputerat sex år senare. Efter åtta år hade 59 procent disputerat. En siffra som borde stämma till eftertanke. Fyra av tio avhandlingar är ej färdiga efter åtta år. Behovet av särskilt stöd för att avhandlingsarbetet ska kunna avslutas när de utmätta fyra åren förflutit är uppenbart.
