Oklarheterna beror på politiska beslut

1999 infördes tre vicerektorer och en övergripande områdesnämnd för teologiska, historisk-filosofiska, språkvetenskapliga, juridiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna. Samtidigt började farmaceutiska och medicinska fakulteterna lyda under en gemensam nämnd. Det infördes en vald akademisk senat, som främst ägnar sig åt diskussioner om principiella frågor och uttalandepolitik. Sju rektorsråd, utses av rektor för att ge honom råd i olika frågor, t ex forskarutbildning, grundutbildning, kultur och traditioner, och ett organ som kallas universitetsledningen inrättades. Denna består av rektor och vicerektorerna.
I utvärderingen belyser Täljedal ingående komplexiteten och mångtydigheten i universitetets organisation och problematiserar frågor som att prefekter, dekaner, och rektor uppfattas som valda företrädare snarare än som hierarkiskt överordnade chefer i en linjeorganisation. På institutionsnivån uppfattas det knappast som att rektor leder universitetet. Snarare ses han som universitetets främste företrädare.
Rapporten andas förståelse för de asymmetriska lösningarna vid Uppsala universitet, för att teknisk-naturvetenskapliga fakulteten är en istället för två fakulteter — som på andra orter. Frågan ställs hur farmaceutiska och medicinska fakulteterna kan vara fakulteter med dekaner utan fakultetsnämnder. Täljedal konstaterar pragmatiskt, att arrangemangen fungerar väl och föreslår därför ingen ändring.
Särskilt intressant är resonemangen kring den humanistiska och samhällsvetenskapliga områdesnämnden. Denna tillkom främst p g a att statsmakten — av regionalpolitiska skäl — utmönstrade fakultetsbegreppet, sammanförde fakultetsanslagen, och började kalla dessa för områdesanslag.
De ingående fakulteterna gjorde då bedömningen att det var bättre att en av dem vald nämnd fördelade anslaget mellan fakulteterna än att konsistoriet eller någon annan gjorde det. Områdesnämnden fungerar, enligt Täljedal, som en barrikad mot toppstyre och har inte kränkt grundläggande akademiska värden.
Täljedal kommer med flera förslag. Han ställer sig frågande till den luddighet som omger den av konsistoriet inrättade universitetsledningen. Denna bör, enligt Täljedal, förses med en tydlig instruktion som klargör vicerektorernas ansvar och förhållandet till rektors beslutsammanträden.
Rektorsråden ifrågasätts. Huruvida de ska finnas kvar bör övervägas främst med hänsyn till universitetsledningens nytta av dem. Om funktionen behålls bör den fastställas av konsistoriet, eventuellt som en del av universitetsledningen.
Vidare förespråkar Täljedal att formerna för lärarnas val till fakultetsnämnderna ses över, så att de inte kommer i konflikt med principen att lärarna inom nämndens ansvarsområde fritt ska förfoga över lärarrepresentationens sammansättning. Förslaget innebär att minoritetsskydden skulle avskaffas och kommer säkert att mötas med avsevärt motstånd om det aktualiseras.
Akademiska senaten bör ges en mer offentlig framtoning, så att den kan fungera som en angelägenhet för hela universitetet, inte bara senatorerna och särskilda ledningspersoner.
Rent allmänt bör universitetet såväl i offentliga handlingar som i skriftligt och nätburet informationsmaterial eftersträva stringens i användningen av viktiga termer och begrepp som fakultet, dekanus och vetenskapsområde.
Detta sistnämnda är lättare sagt än gjort. Oklarheterna är i hög grad en produkt av statsmaktens beslut. Fakultet och vetenskapsområde är normalt synonymer. Begreppet vetenskapsområde tillkom för att statsmakten 1999 ville frångå definitionen av universitet som ett lärosäte med minst tre fakulteter. Genom att ta bort fakulteterna kunde en rad mindre regionala högskolor benämnas universitet.
Några dramatiska förändringar lär inte föranledas av utvärderingen. I stort får Uppsala universitet godkänt. Däremot talar mycket för att den tillträdande rektorn Anders Hallberg tar till sig en del av tankegångarna och att ett eller fler av Täljedals förslag genomförs på sikt.