Många doktorer går arbetslösa
Idag finns ungefär lika många doktorander i Sverige som det fanns studenter på femtiotalet. Ökningen har främst motiverats med att de forskarutbildades kompetens ska komma till användning inom allt fler områden. Den bärande tanken är att om fler forskarutbildade arbetar utanför universiteten i näringsliv, organisationer och offentlig verksamhet skapas goda förutsättningar för tillväxt. Samhället ska i någon mening genomsyras av vetenskaplighet.
Ett annat, ofta åberopat, motiv är att universiteten står inför stora pensionsavgångar. Omkring 45 procent av den undervisande och forskande personalen kommer att pensioneras inom den kommande femtonårsperioden.
Ett tredje, inte lika ofta åberopat, motiv är att en stor del av högskolelärarna saknar doktorsexamen. Den enorma expansionen av högskolan, målet att varannan som avslutat gymnasiet ska läsa på högskolan, har medfört att knappt hälften (52 procent) av lärarna är forskarutbildade.
Därför är det intressant att se hur det går för de nydisputerade på arbetsmarknaden. Högskoleverket presenterade alldeles nyligen en rapport med aktuell statistik. Den grupp som studeras av verket är de som disputerade år 2000. Genom att samköra olika register har verket undersökt hur stor andel av de nydisputerade som tre år senare (i november 2003) var etablerade på arbetsmarknaden. Etablering definieras som att ha minst 160 000 kr i årsinkomst.
De flesta som doktorerade år 2000 hade 2003 etablerat sig på arbetsmarknaden. 85 procent hade jobb. Men det finns stora skillnader mellan olika fakulteter och lärosäten. Bäst har det gått för samhällsvetare och teknologer. 89 procent av dem var etablerade på arbetsmarknaden. Sämst hade det gått för naturvetare, endast 77 procent var etablerade. I särklass sämst möjligheter att få jobb verkar det ha varit för naturvetare från Göteborgs universitet. Endast 68 procent av dem hade tre år efter doktorsexamen etablerat sig på arbetsmarknaden. Motsvarande siffra för Uppsala universitet är 76 procent. Bäst verkar det gå för naturvetare från Umeå, 100 procent var anställda.
Det vanligaste yrket bland dem som disputerat är universitetslärare. Omkring 38 procent av dem som disputerade år 2000 arbetade som universitetslärare efter tre år. Det är intressant att notera att en större andel kvinnor än män fortsatte inom universitet. 42 procent av kvinnorna som doktorerade år 2000 var universitets- och högskolelärare. Bland männen var motsvarande andel 35 procent.
En majoritet arbetade i offentlig sektor: 49 procent jobbade inom den statliga sektorn, 18 procent inom den kommunala (läs: sjukvården). Endast var tredje arbetade inom den privata sektorn.
Drygt var fjärde person som doktorerade år 2000 hade utländsk bakgrund. I hela befolkningen var andelen med utländsk bakgrund 17 procent och nio procentenheter lägre än de som disputerade (27 procent). Men minst åtta procent av doktoranderna är gästdoktorander, som kommit hit just för att doktorera. Andelen disputerade med föräldrar födda i utlandet motsvarar alltså väl deras andel av befolkningen. Däremot är deras etablering svagare på arbetsmarknaden.
Det är oroande att så många naturvetare inte lyckats etablera sig på arbetsmarknaden, inte lyckats få jobb. Förra sommaren presenterade SULF siffror som visade att många yngre nydisputerade var arbetslösa. I åldern 25 till 34 år var arbetslösheten markant högre bland dem som hade doktorerat än bland dem som tagit examen inom grundutbildningen. Inom vissa ämnen går doktoranderna rakt ut i öppen arbetslöshet efter examen.
Det är med viss lättnad man kan konstatera, att Göran Perssons tal i regeringsförklaringen 2003 om att fördubbla antalet doktorsexamina har fallit i glömska. Idag behövs snarare en satsning på postdoktorala tjänster.
