Urusla karriärmöjligheter

Istället presenterar den en sofistikerad statistisk analys, logistiska regressioner, av rekrytering och forskarkarriär, och som bra forskning gör undergräver och välter den gamla sanningar över ända.
Det visar sig t ex att den mest jämställda rekryteringen, i statistisk bemärkelse, återfinns inom teknisk fakultet. Kvinnor som examinerats inom någon form av teknisk grundutbildning går vidare till forskarutbildningen i ungefär samma utsträckning som sina manliga studiekamrater.
Sämst i detta avseende är humaniora och naturvetenskap. Oddsen att män går vidare till forskarutbildningen är nästan dubbelt så stora som att kvinnor ska göra det. Snedrekrytering med avseende på kön till nackdel för kvinnor är således ett statistiskt faktum vid dessa fakulteter. Däremot faller männen bort inom forskarutbildningar med anknytning till lantbruk, skog och fiske.
Rapporten undersöker också föräldrarnas sociala bakgrund. Resultaten visar att barn till högre tjänstemän inte går vidare från grundutbildning till forskarutbildning i högre grad än arbetarbarn. De som i minst utsträckning går vidare till forskarutbildning är kvinnor vars föräldrar är egenföretagare.
Det enda område där snedrekrytering i vanlig bemärkelse kan beläggas är inom hälso- och sjukvård. Barn till högre tjänstemän fortsätter där till forskarutbildningen i klart högre utsträckning än arbetarbarn.
Kontrollerar man istället för föräldrarnas utbildning finner man att denna knappt har någon statistisk betydelse med ett undantag. De som har forskarutbildade föräldrar går vidare till forskarutbildningen i mycket högre utsträckning än andra. Oddsen att de ska börja doktorera är väsentligt högre. Sambandet är mest markant när det gäller kvinnor, men gäller i hög grad båda könen. Detta gäller samtliga fakulteter utom lantbruk, skog och fiske.
Även övergången till forskarassistenttjänster analyseras. Dessa tjänster är de viktigaste karriärtjänsterna direkt efter doktorsexamen. De erbjuder fyra års ren forskning och är avsedda för att man ska kunna meritera sig till docentkompetens. Dessvärre har antalet forskarassistenttjänster förblivit konstant eller minskat, samtidigt som statsmaktens politik mer än fördubblat antalet som avlägger doktorsexamen.
Således har det blivit allt svårare att få en forskarassistenttjänst. Inom samtliga fakulteter har andelen som fortsatt till en anställning som forskarassistent sjunkit. Särskilt negativ har utvecklingen varit inom samhällvetenskap och juridik och inom naturvetenskap. Endast nio procent av doktorerna från 1997 har sex år senare anställts som forskarassistent, vilket är en dramatisk minskning jämför med de som disputerade 1988, av vilka hela 34 procent blev anställda som forskarassistent.
När det gäller kön konstateras att de statistiska oddsen var något till mäns förmån fram till 1993, varefter de varit på kvinnornas sida. Den mest intressanta slutsatsen är dock att det blivit jämställt dåliga karriärmöjligheter. Situationen efter doktorsexamen är idag urusel för såväl män som kvinnor. Möjligheterna att meritera sig vidare är ytterst begränsade. En generation doktorer riskerar att gå förlorad.
Slutligen undersöks hur många som blir professorer. Genom att följa dem som disputerade vissa år konstateras, att männens chanser att uppnå professur är ungefär dubbelt så stora som för kvinnorna. Annorlunda uttryckt, av 1991 års doktorandkull hade åtta procent av männen och fyra procent av kvinnorna lyckats bli professorer, tolv år senare.
Det ska framhållas, att det som analyseras är rekryteringen inom akademin. Urvalet är begränsat till dem som avlagt examina, resultaten gäller dessa kategorier och inga andra, och några uttömmande förklaringar erbjuds ej. Här finns ett uppenbart behov av mer forskning