Risk för skuggdoktoranderi
Dagens poängsystem, som hängt med sedan slutet av 60-talet, där en veckas studier motsvaras av en poäng, räknas upp. I fortsättningen skall varje vecka motsvara 1,5 poäng. Varje termin motsvaras av 30 poäng, och läsåret av 60 poäng. Studiegången blir alltså en treårig kandidatexamen (180 p), följd av en avancerad nivå (60-120p), och slutligen forskarnivå (240p) på fyra år.
Samtidigt görs stora förändringar i förordningens struktur. Forskarutbildningen regleras idag genom tre kapitel. Nionde reglerar antagningen, femte reglerar doktorandtjänsten, och åttonde reglerar förhållanden inom forskarutbildningen, utbildningsplaner, individuella studieplaner, handledning, rätten att byta handledare, indragning av resurser, avhandlingstrycket, disputation m m. Det medför onekligen en fördel att det viktigaste som gäller forskarutbildningen återfinns samlat på ett ställe.
Nu överväger regeringen att slå ihop åttonde med sjätte kapitlet som reglerar grundutbildningen. Sannolikt hålls de tre nivåerna isär inom ramen för sjätte kapitlet. När det gäller förslaget till förordningstext är förändringarna små. En trevlig sak är att förordningen konsekvent använder det vedertagna och språkligt tilltalande uttrycket doktorand istället för forskarstuderande som är byråkratisk rotvälska. Alla som genomgår forskarutbildning ska kallas doktorander, även licentiander.
Ytterligare en nyhet är att det införs en generell examensbeskrivning för forskarutbildningen. Den stipulerar att doktoranden med sin avhandling ska visa sin förmåga att genom egen forskning lämna ett väsentligt bidrag till kunskapsutvecklingen. Såldes kvarstår kraven på en hög nivå på avhandlingarna.
Så långt är allt väl. Förändringarna är ett led i den europeiska harmoniseringen.
Betydligt svårare blir det när det gäller antagningen. Det har länge funnits en kritik mot att platserna på forskarutbildningen alltför sällan lyses ut i öppen konkurrens. Vid vissa fakulteter är handplockning snarare regel än undantag. Nu föreslås en skärpning, en skrivning som säger att när en högskola avser att anta en eller flera doktorander skall högskolan på något lämpligt sätt informera om detta.
Svårigheten ligger mycket i att handledarna söker pengar för sina doktorander. Vissa anslagsgivare beviljar bara anslag till namngivna personer. Dessutom finns en stark opinion som hävdar att projektledarna ska kunna handplocka sina medarbetare.
Den verkliga stötestenen är dock hur man ska hantera övergången från den avancerade nivån till forskarnivån. Det faktum att kurser från den avancerade nivån kan få tillgodoräknas inom forskarnivån inbjuder till ett system där man helt enkelt flyttar ut ett år från forskarutbildningen och låter studenterna läsa det på studielån.
Regeringen försöker nu komma tillrätta med detta genom att införa en paragraf som lyder:
Det förhållande att en sökande bedöms kunna få tidigare utbildning eller yrkesverksamhet tillgodoräknad för utbildningen får dock inte vid urval ge sökande företräde framför andra sökande.
Det är ett försök, tanken kommer från riksdagen, dessvärre når det inte ända fram. Det som saknas är ett styrmedel, ett instrument, som garanterar att det inte tillgodoräknas, eller räknas av, utan att doktoranden önskar det. Förmodligen är det enda sättet att säkerställa detta, att man inför en regel som säger att avräkning från studiefinansieringstiden för studier innan antagningen endast får göras om doktoranden begär det.
Utan ett dylikt instrument finns en risk att vi får en treårig forskarutbildning och ett omfattande skuggdoktoranderi på den s k avancerade nivån, särskilt inom eftersökta ämnen med ett högt söktryck.
Den färdiga förordningen skall släppas i sommar. De nya reglerna kommer att gälla från någon gång under 2007.
