Systemfel drabbar statsvetare

Statsvetenskap är ett stort ämne. Grundutbildning i statsvetenskap ges vid 18 lärosäten, forskarutbildning vid tolv. 3 900 helårsstudenter läser statsvetenskap. Det fanns år 2005, när utvärderingen gjordes, 185 aktiva doktorander, och 415 lärare (omräknat till heltid 268). Större delen av lärarkåren, 248 stycken, är disputerade, och av de odisputerade var flertalet doktorander (140 av 167).
Den största institutionen i Sverige är Uppsalas med fyrtiofem disputerade lärare, varav tio docenter och sju professorer. Minst är Högskolan i Gävle, där statsvetenskapen endast har tre disputerade lärare, varav en är docent.
Flest doktorander har statsvetenskapen i Göteborg som har 31, följd av Stockholm med 30, Lund med 28 och Uppsala med 27.
Andra framträdande skillnader är antalet studenter per lärare. Vid Göteborgs universitet går det 6 helårsstudenter per lärare, vid Mittuniversitet är motsvarande tal 37.
Utvärderingen bedömer samtliga statsvetenskapliga institutioner i Sverige. Det är närmast ovärderlig läsning, läs studievägledning, för den som funderar på att läsa eller disputera i statsvetenskap. Dramatiskt är att Jönköping och Växjö, till följd av utvärderingen, riskerar att mista rätten att utfärda doktorsexamen.
Mest snett verkar man ha hamnat i Jönköping, där en viss politisk-ekonomisk skolbildning fått ta överhanden till den grad att undervisningen bedrivs i polemik mot hur undervisningen i statskunskap påstås bli bedriven på andra håll. Förklaringen ligger i att endast fem personer, en professor, en adjunkt, och tre doktorander står för all undervisning på grundutbildningen.
Det är kort sagt snarlikt Uppsala på trettiotalet, då var ofta ämnets professor den ende anställde läraren. Utvärderarnas rekommendation är att om inte antalet disputerade lärare ökar bör undervisningen i statsvetenskap begränsas till A- och B-nivåerna. Vidare förordas en kraftig förstärkning av metodundervisningen, och att inga nya doktorander bör antas förrän antalet forskande lärare väsentligt ökat och ett omfattande forskarutbildningssamarbete med andra universitet och högskolor kommit till stånd.
Växjö råkar också illa ut. Forskarutbildningen sågas till den grad att Högskoleverket ifrågasätter om Växjö skall ha rätt att utfärda doktorsexamina i statsvetenskap, framförallt på grund av brister i lärar- respektive handledarkapacitet, men också på grund av svag forskningsmiljö överhuvudtaget.
Flertalet doktorander har sina huvudhandledare vid andra universitet. Det finns ett seminarium där doktoranderna kan diskutera sitt avhandlingsarbete, men man kan knappast tala om en aktiv och levande vetenskaplig miljö med bara ett fåtal doktorander, och med en lärarkår vars forskningsaktivitet är liten, skriver utvärderarna och förordar antagningsstopp till dess att institutionens forskning fått större omfattning och en klar profilering.
På ett mer generellt plan förs intressanta resonemang. Tendensen är, skriver bedömarna, att en ökande andel doktorander utbildas i statsvetenskap i miljöer där antalet tillgängliga handledare (professorer och docenter) är en eller två, och där de disputerade lärarnas sammanlagda forskningstid motsvarar mindre än tre heltider. Den stora och kvalificerade handledarkapaciteten vid de största universiteten utnyttjas mindre, samtidigt som det alltjämt råder ett mycket högt söktryck till deras utbildningar.
År 2005 rådde antagningsstopp i såväl Lund som Uppsala och i huvudsak även Örebro, fortsätter bedömarna, samtidigt som icke obetydlig nyantagning ägt rum eller planeras vid institutioner där forskarutbildningen varit problemfylld eller nyligen påbörjats. Resultatet är en växande obalans mellan fördelningen av resurser för kvalificerad utbildning och för studiefinansiering. Detta är, skriver bedömarna i klara verba, ett nationellt systemfel.