Välkommet krav på utlysning av doktorandtjänster
Det som finns är främst en produkt av att National Institute of Health, i USA, som finansierar en betydande del av den svenska medicinska forskningen, på nittiotalet krävde att det skulle finnas. Infördes inte ett regelverk för hur misstänkt fusk skulle hanteras hotade NIH att dra in miljonanslag.
I ett pressmeddelande säger Leif Pagrotsky, att man nu i ett första steg beslutat att göra helt klart att varje universitet och högskola har det odelade ansvaret och den fulla skyldigheten att utreda misstankar om fusk eller annan oredlighet i forskningen. Pagrotsky flaggar också för ett andra steg. Han vill inleda en diskussion om att ta ytterligare ett steg och skapa en fristående och oberoende instans som kan hjälpa till och vara till stöd för lärosätena. Saken är den, att universitetens egna utredningar ofta utsatts för en skarp kritik som för tankarna till kritiken av polisens internutredningar.
Ytterligare en nyhet är att från och med 1 juli 2007 skall alla doktorandplatser annonseras ut. Annonstvång införs. I dagsläget är utlysning och utannonsering ganska sällsynt inom experimentella ämnen. Doktoranderna antas under tämligen informella omständigheter. De lär känna handledare, när de gör sina examensarbeten, eller så knackar de på dörren hos någon handledare vars forskning intresserar dem.
Det är ingen tvekan om att detta missgynnar de mindre företagsamma och studenter från andra lärosäten. Många studenter har faktiskt inte en aning om hur går det går till att bli antagen. En öppen och tydlig antagning, säger Pagrotsky, höjer forskarutbildningens kvalitet och är nödvändig för att ge alla sökande lika chanser.
Det borde också vara jämställdhetsbefrämjande. En undersökning vid institutionen för materialvetenskap i våras gav vid handen att utlysning av tjänster gynnade kvinnor. När utlysning skett var andelen antagna kvinnor till en forskarskola 54 procent, när man övergick från samlad antagning till att låta handledarna själva ansvara för rekryteringen föll andelen till 20 procent. Tvånget att utlysa doktorandtjänster bör rimligen välkomnas. Samtidigt bör man vara vaksam på att det finns en risk att meriteringskraven preciseras så att antalet sökande som passar in på dem minskar, eller begränsas till en eller två personer.
En annan nyhet är krav på att varje doktorand skall ha minst två handledare. Den ena av dessa skall ha genomgått handledarutbildning eller ha motsvarande kompetens. I de flesta fall förefaller det gynna doktoranden att ha flera handledare. En sak är säker. Det formella kravet på handledarutbildning kommer att medföra att handledarutbildningen, som knappt fanns för några år sedan, växer till sig ytterligare.
År 2002 infördes, utan några förarbeten värda namnet, möjligheten att anta licentiander. Högskoleverket har nu granskat licentandantagningen och ställer sig utomordentligt kritiskt.
Avsikten var, enligt regeringen, att erbjuda en möjlighet till fortbildning för redan yrkesverksamma, och det framhölls särskilt att är angeläget att det inte skapas en tvåstegsmodell där studenter regelmässigt först antas till studier för licentiatexamen för att sen eventuellt tillåtas gå vidare till studier för en doktorsexamen.
Särskilt intressant är ett yttrande från Sveriges doktorandförening och Chalmers doktorandförening, som visar att 90 procent av de till forskarutbildning nyantagna i Luleå antagits som licentiander. Vid KTH är motsvarande tal 59 procent, vid Karolinska institutet 35 procent. Uppsala och Lund framstår som ljus i klassen. Endast 4 procent av de nyantagna i Uppsala är licentiander. I Lund är de knappt 7 procent.
Licentiandantagningen medför stora rättsförluster. Den som antas som licentiand kan inte vara säker på att få fortsätta att doktorera. Om man blir doktor eller ej kan betingas av om det råkar finnas mer pengar eller ej. Högskoleverket förordar nu helt sonika att licentiatexamen avskaffas.
