De flesta som disputerar får kvalificerade jobb och bra lön

Enkäten ställdes 2004 till samtliga som hade disputerat i Uppsala åren 1997-2001, och man fick in nästan 1 000 svar, en svarsprocent på drygt 70 procent. Resultaten presenteras i fakultetsvisa rapporter, under rubriken Med doktorsexamen i bagaget och de är intressant läsning.
Sjuttio procent av dem som disputerade vid Uppsala universitet åren 1997-2001 hade 2004 fått jobb där forskning ingår i tjänsten. Något som inte är särskilt förvånade. En stor del av dem hade nämligen blivit universitetslärare. Juris doktorerna rörde på sig minst: 52 procent var kvar som anställda vid institutionen i Uppsala. Farmaceuterna rörde på sig mest. Vid farmaceutisk fakultet var endast 10 procent kvar.
De bästa inkomsterna hade medicine doktorerna. Fyrtiotre procent tjänade över 40 000 kronor i månaden. Drygt var fjärde farmaceutisk doktor tjänade också över 40 000: de flesta, 35 procent, tjänade dock mellan 35 och 40 000 kronor. Sämst inkomster hade språkvetare: 36 procent tjänade mindre än 25 000 kronor i månaden.
En majoritet av doktorerna var statligt anställda, de flesta som universitetslärare. Åttiofyra procent av dem som hade disputerat i samhällsvetenskapliga och språkvetenskapliga ämnen var statsanställda. Bland naturvetare och teknologer var motsvarande tal 54 procent. Hela 40 procent av de senare befann sig i den enskilda sektorn.
Farmaceutiska fakulteten uppvisade ett klart avvikande mönster: 68 procent av de nyblivna doktorerna var anställda inom den enskilda sektorn.
Krav på doktorsexamen hade varit ett krav för tjänsten när de flesta anställdes. 74 procent av samhällsvetarna hade tjänster för vilka doktorsexamen var ett krav. Genomsnittet för samtliga fakulteter var 63 procent.
Majoriteten uppfattade det som om deras nuvarande arbetsområden överensstämmer väl med ämnesområdet inom sin forskarutbildning. Drygt tre fjärdedelar uppfattade det som att deras jobb väl motsvarade deras utbildningsnivå. En stor del (43 procent) hade chefsbefattningar eller arbetsledande funktioner. Flest chefer återfanns bland farmaceuterna. 48 procent av dem hade nått chefspositioner.

När det gäller den postdoktorala situationen var naturvetarna klart mest gynnade. 41 procent av dem hade haft postdoc-tjänst. De följdes av medicinare med 32 procent. Endast fem procent av teologiedoktorerna hade haft postdoc-tjänst.
Forskarutbildningen förefaller alltså fungera väl. De flesta som disputerade åren 1997-2001 har fått jobb som forskare, i en eller annan form, tjänar förhållandevis väl, och påfallande många har nått arbetsledande positioner på ett tidigt stadium i livet. Undersökningen gjordes ju bara några år efter det att de hade disputerat.
Med doktorsexamen i bagaget innehåller också de nyblivna doktorernas svar på frågor om vad de tyckte var det mest positiva med forskarutbildningen och vad som kunde gjorts bättre.
Ofta framhållna fördelar är självständigheten, de internationella kontakterna, det kritiska vetenskapliga tänkandet, och inte minst doktorstitelns status. Många svar är ytterst positiva. En beskriver sin institution som, mycket bra, trevlig arbetsmiljö. Rättvis institution, inget mygel. En annan framhåller fritt och intressant arbete. Nyttiga erfarenheter från undervisningen. En tredje kritiskt tänkande, kunna formulera sig i text.
Bland svaren på frågan om vad som kunde gjorts bättre anar man avgrunder. Ett svar lyder Min karriär hämmas fortfarande av att min handledare tog åt sig äran av min forskning, och inte stöttade min fortsatta karriär vare sig före eller efter disputationen. En annan svarar ständig stress — kändes många gånger som att forskarutbildningen glömde bort att det var just en utbildning. En tredje är nöjd, och svarar i princip ingenting … allt kan inte rymmas inom en doktorandutbildning.
Det är givande läsning, utmärkt studievägledning, och det finns en rad intressanta förslag — om vad som kunde gjorts bättre — som borde kunna tas tillvara av fakulteterna.
Rapporterna kan laddas ner från www.uadm.uu.se/kvalitet/rapporter/index.htm