Citationsstatistik säger inget om kvaliteten på humanstiska avhandlingar
Vetenskapsrådet frågar sig: har den ökade volymen på forskarutbildningen påverkat kvaliteten på svensk forskning? Denna fråga besvaras med hjälp av bibliometrisk analys, genom att räkna hur ofta avhandlingar från Uppsala universitet, Karolinska institutet (KI) och Kungliga tekniska högskolan (KTH), citeras.
Enligt rapporten har Sverige haft en relativt svag utveckling, jämfört med t ex Danmark och Holland, i konkurrensen om uppmärksamhet (citeringar) i den vetenskapliga litteraturen. Vetenskapsrådet kan dock inte finna något samband med den kraftiga expansionen av forskarutbildningen. Avhandlingarna står sig väl, med smärre variationer, i förhållande till fakulteternas övriga forskning.
Det framkommer också en del intressant statistik. Det visar sig att en genomsnittlig artikel från KI har 5,4 författare, en från Uppsala 4,7. Vid teknisk naturvetenskaplig fakultet i Uppsala är man 3,8 författare per artikel, och vid KTH 2,9. Enligt rapporten är det sannolikt så, att avhandlingsartiklar med många författare har haft högre kvalitet och varit mer framgångsrika när det gällt att bli citerade.
Runt räknat var 90 procent av avhandlingarna skrivna på engelska, tio procent på svenska. Drygt hälften av avhandlingarna i humaniora, respektive 26 procent av samhällsvetarnas och juristerna, var författade på svenska.
Rapporten innehåller vissa felslut. Sverige har idag tjugoen lärosäten med forskarutbildning, och variationen är stor. Man kan inte dra slutsatser om svenska avhandlingars kvalitet utifrån tre lärosäten, särskilt inte när man väljer tre som är erkänt framgångsrika och internationellt kända. Däremot kan man konstatera, att det går ganska bra för KI, KTH och Uppsala.
Humaniora och samhällsvetenskap faller praktiskt taget helt utanför. Dessa fakulteter har helt andra publiceringsstrategier. Två tredjedelar av avhandlingarna var monografier, dessutom i relativt stor utsträckning författade på svenska. Humaniora kunde därför inte tas med i citeringsanalysen. Kort sagt: citationsstatistiken säger inget om kvaliteten på humanistiska avhandlingar.
Den andra rapporten från vetenskapsrådet kretsar kring forskarutbildningens volym, effektivitet och kostnader. Antalet som doktorerar har fördubblats sedan 1991. I början av nittiotalet disputerade ca 1 200, idag (2005) disputerar drygt 2 700, om året.
Medicinarna står för den största andelen doktorsexamina (32 procent), följda av teknik (24 procent), humaniora och samhällsvetenskap (21 procent), och naturvetenskap (19 ). Antalet avlagda licentiatexamina har ökat snabbt. Här återfinns en tydlig snedfördelning. 52 procent av licentiatexamina avlades 2005 vid teknisk fakultet. Sextiofem procent av dem som doktorerade vid teknisk fakultet hade liccat innan de doktorerade. Sett över alla fakulteter hade endast 27 procent av dem som doktorerade liccat på vägen.
De nydisputerades grundexamina har förändrats sedan början av 90-talet. Då hade praktiskt taget hälften som disputerade vid medicinsk fakultet läkarexamen. Nu utgör de knappt en fjärdedel. Antalet personer med läkarexamen har dock varit relativt konstant. Det är alltså framför allt doktorander med en annan bakgrund än läkarexamen, som svarar för ökningen av antalet examina inom medicin.
Inom humaniora, naturvetenskap och samhällsvetenskap är den kanske mest markanta förändringen att magisterexamina blivit allt vanligare. Detta är sannolikt en avspegling av att konkurrensen vid antagningen hårdnat. För teknologie doktorer är förändringarna små: civilingenjörsexamen har dominerat hela perioden.
En intressant sak är Vetenskapsrådets uträkningar av kostnaden per doktorsexamen. En humanistisk eller samhällsvetenskaplig doktorand uppges kosta 694 000 kronor per år, en medicinare drygt en miljon, en naturvetare 800 000, en teknolog 900 000. Med hänsyn till nettostudietiderna blir en teknologie doktor dyrast och kostar 4,3 miljoner. Billigast är humanister och samhällsvetare på 3,8. Rådet räknar med att doktoranden har doktorandanställning hela studietiden.
