Skrämmande många stipendiater är utlänningar
Här är det uppenbart, att Karolinska institutet (KI) skärpt sig på ett enastående sätt. År 2005 hade KI 93 heltidsfinansierade stipendiater. År 2006 var de noll, enligt Högskoleverket. Lunds universitet redovisar också noll. Lund har t o m uttryckligen förbjudit stipendier för forskarutbildning.
Högskoleverket skiljer på egeninrättade stipendier och donationsstipendier. De förra inrättas av lärosätena från olika anslag. Donationsstipendier däremot kännetecknas av att det finns en fond i botten från vilken det tickar ut avkastning som används till stipendier.
De egeninrättade stipendierna innebär att man kallar vissa pengar för stipendium, och slipper undan skatt, sociala avgifter, och hela regelverket som gäller för utbildningsbidrag och doktorandtjänster. I praktiken är det ofta en fråga om social dumpning. Den som har stipendium har varken rätt till sjukpenning eller föräldrapenning, och hamnar helt utanför alla trygghetssystem.
Donationsstipendierna är däremot ofta ett uttryck för någons sista vilja. Stora kapital har testamenterats till forskning och forskarutbildning. De utgör alldeles klart ett viktigt tillskott, ett positivt bidrag till möjligheterna att doktorera. Samtidigt kan de vara svåra att permutera; i synnerhet när permutationen innebär att man skulle rucka på någons sista vilja.
De största syndarna när det gäller så kallade egeninrättade stipendier är Kungliga Tekniska Högskolan och Chalmers, som har 76 respektive 70 doktorander som har stipendier som huvudsaklig finansiering. Luleå tekniska universitet kommer in som trea med 25, följda av Stockholms universitet med 23. Dessvärre figurerar även Uppsala universitet i detta sammanhang. Vid teknisk-naturvetenskaplig i Uppsala fakultet finansieras, enligt utredningen, 16 doktorander via egeninrättade stipendier.
På ett nationellt plan fann Högskoleverket 350 doktorander som finansierades helt eller delvis med egeninrättade stipendier, 282 av dessa hade stipendium som huvudsaklig finansieringskälla. Totalt utgick drygt 24 miljoner kronor i dylika stipendier, och de uppgick till 2 033 stipendiemånader. Att omvandla dessa stipendier till doktorandtjänster skulle enligt verket kosta 28 miljoner (då lämnas Handels i Stockholm utanför).
Att byta ut stipendierna mot utbildningsbidrag skulle inte innebära några större kostnadsökningar totalt sett. Enligt verkets beräkningar skulle det i runda slängar kosta en och en halv miljon.
En skrämmande sak är att många stipendiater är utlänningar. Det finns alltså ett tydligt inslag av diskriminering. Svenska doktorander har utbildningsbidrag och doktorandtjänster. Utlänningar har stipendier, särskilt utsatta tycks doktorander från Asien, Afrika, Östeuropa och Latinamerika vara.
Frågan inställer sig om institutionerna skaffar sig billig arbetskraft i första hand istället för att erbjuda bästa möjliga forskarutbildning? Här har alldeles klart fakultetsnämnderna en skyldighet att tillse, att likhet inför lagen råder, att det regelverk som finns för forskarutbildningen omfattar både svenska och utländska doktorander i lika hög grad.
Att avskaffa de egeninrättade stipendierna och ersätta dem med utbildningsbidrag borde vara lätt för universiteten. Mot bakgrund av hur blygsam kostnaden vore är det märkligt att man inte gjort det.
När det gäller donationsstipendier har Uppsala universitet 17 stycken enligt Högskoleverket. Dessa stipendier är betydligt svårare att ändra, i princip krävs permutation, ett komplicerat rättsligt förfarande för att ändra på urkunden som reglerar användningen av fonderna. Man ändrar inte i testamenten hur som helst.
Bättre fakulteter har regler som innebär att ingen behöver gå på donationsstipendium mer än en begränsad period, efter vilken doktoranden ovillkorligen får doktorandtjänst.
