Utvärderingar koncentreras till svaga miljöer
Direktiv utfärdades och särskilda anslag ställdes till förfogande för kvalitetsarbete. Universitetskanslern fick det yttersta ansvaret. Därmed inleddes det uttalade kvalitetsarbetet, universiteten började inrätta kvalitetskommittéer, etc.
Sedan 2001 har Högskoleverket haft i uppdrag att granska och utvärdera i princip varenda utbildning inom det svenska universitets- och högskoleväsendet. Utvärderingarna har föranlett en massa kritik för den ökade arbetsbördan, för forskare och lärare, och i vissa fall är det närmast potemkinkulisser som mött utvärderarna. Besöken på högskolorna regisseras minutiöst: vissa högskolor har t o m anställt särskilda specialister för ändamålet. En kritisk utvärdering får ju följder för såväl anslagstillgång som rekrytering.
Kritiken till trots kan man konstatera att Högskoleverket lyckats förvånansvärt bra. Utvärderingarnas kärna består av utomstående bedömningar, av s k peer review, en kollegial granskning som utförs av vetenskapligt kompetenta inom ämnet. Granskningarna är givande som studievägledning, inte minst i den meningen att man kan lära sig vid vilket lärosäte man bör undvika att läsa eller disputera i ett visst ämne.
Samtidigt får man konstatera att verket har varit relativt svagt. 700 utbildningar och program har granskats under de tre senaste åren. En del utbildningar har vid granskningen fallit under en miniminivå för högskolemässighet. Universitetens och högskolornas rätt att utfärda examen i dessa ämnen och program har då ifrågasatts av verket. Totalt har Högskoleverket ifrågasatt 69 examensrätter. Enligt verket driver ifrågasättandet fram en kvalitetshöjning, vilken medfört att verket hittills inte behövt dra in någon examensrätt.
Med stor sannolikhet har politiska överväganden, snarare än akademiska, delvis fått betinga utfallet. Drogs examensrätter verkligen in skulle man ställas inför en rad svåra problem: Ska utbildningen läggas ned? Hur hanterar man det? Blir staten eller högskolan skadeståndskyldig? De som har läst eller försökt disputera i ämnet har ju gjort stora förluster Dragit på sig studielån och ägnat en del av sitt liv åt ett dödfött projekt som är mer demeriterande än meriterande.
Uppdraget från staten 2001 var sexårigt och är i stort sett slutfört. Praktiskt taget alla utbildningar ha granskats. Därför lägger nu Högskoleverket om verksamheten. Enligt verket visar såväl erfarenheter från Sverige som från andra länder att nya omgångar av kvalitetsgranskningar som genomförs på samma sätt som tidigare inte ger lika värdefulla bidrag som vid det första tillfället. De kommande åren (2007-2012) ska det alltså inte göras någon generell kvalitetskontroll. Istället vill verket ge större vikt till lärosätenas eget kvalitetsarbete. De flesta lärosäten har numera egen systematisk kvalitetsgranskning, särskilda enheter som arbetar med att försöka höja kvaliteten på utbildningen, etc.
Vidare aviserar Högskoleverket att det vill satsa på ett mindre antal fördjupade granskningar av ämnen och program där bedömningen görs att det finns en risk för att god kvalitet inte upprätthålls, baserad på nyckeltal, uppföljningar och förenklade självvärderingar.
Istället för att utvärdera alla, även institutioner som är erkänt väl fungerande, blir det alltså en koncentration till de svagaste miljöerna. Väl fungerande verksamheter kommer att lämnas ifred, medan t ex institutioner som kännetecknas av många doktorander och knappt några disputationer riskerar att utsättas för en ingående granskning.
Denna koncentration är säkert en riktig satsning. Det finns forskningsmiljöer som inte fungerar bra, för att uttrycka saken milt, och en koncentration på dessa borde ge resultat. Istället för ett flöde av rapporter, så stort att ingen orkar läsa allt, blir det färre och mer åtgärdsrelevanta rapporter. Som ger ett större genomslag.
Andra inslag i de kommande årens utvärderingar blir ökad internationell medverkan i granskningen, och utmärkelser till framstående utbildningsmiljöer.
