Det närmaste decenniet kommer universiteten att vara snabba att lämna ut handlingar
Genomgående är att när det gäller känsliga förhållanden garanterar forskaren forskningsobjektens anonymitet. Dessa löften om anonymitet kan dock visa sig vara svåra att hålla. De kan nämligen hamna i direkt konflikt med tryckfrihetsförordningen, med den grundlagsfästa rätten att ta del av allmänna handlingar.
Det mest frapperande exemplet är det s k Gillbergärendet. Christopher Gillberg, en känd Göteborgsprofessor, gjorde karriär på att lansera diagnosen DAMP (Deficits in Attention, Motor control and Perception). Gillberg och hans kollegor hävdade att uppemot tio procent av alla barn led av DAMP eller närbesläktade åkommor.
En lundasociolog, docent Eva Kärfve, och en uppsaliensisk barnläkare, Leif Elinder, ifrågasatte Gillbergs teser och begärde på sommaren år 2002 att få tillgång till underlaget. I princip hävdade de, att Gillberg och hans forskningsgrupp hade fabulerat, att deras resultat inte höll, att de hade fuskat.
Kärfve och Elinder ville genom att granska rådata pröva om Gillbergs upptäckter hade empiriskt stöd. De anhöll således om att få tillgång till originalmaterialet, ca 22 hyllmeter handlingar. Deras begäran avslogs av Göteborgs universitet. De överklagade till Göteborgs kammarrätt som konstaterade att det var allmänna handlingar och att de skulle få ta del av dem med vissa förbehåll.
Därefter följde en lång rad processer. Universitet begärde nämligen resning och förhalade, så varken Kärfve eller Elinder fick tillgång till materialet. Någon resning beviljades inte och tiden gick. Universitetets agerande föranledde Justitieombudsmannen att 2003 rikta mycket allvarlig kritik mot Göteborgs universitet för den oacceptabelt långa handläggningstiden.
Senare beslutade JO att inleda en förundersökning eftersom hon fann anledning att tro att vissa befattningshavare vid universitetet hade begått tjänstefel. Efter ytterligare en vända i kammarrätten våren 2004, som än en gång rättade Göteborgs universitet, stod det klart att det inte var möjligt att hindra Kärfve och Elinder att få granska materialet. Då valde tre av Gillbergs medarbetare (varav en var Gillbergs hustru) att förstöra alla handlingar.
Det rättsliga efterspelet har varit omfattande. De tre som förstörde forskningsmaterialet dömdes i mars förra året av Göteborgs tingsrätt för undertryckande av urkund, grovt brott, till villkorlig dom och dagsböter.
Justitieombudsmannen väckte åtal mot Christopher Gillberg, Gunnar Svedberg (universitetets rektor) och Arne Wittlöf (styrelseordföranden). Både Gillberg och Svedberg fälldes för tjänstefel. Arne Wittlöf däremot friades från ansvar. Domarna överklagades men hovrätten fann ingen anledning att ändra påföljderna. Gillberg fick villkorlig dom i kombination med böter. För Gunnar Svedbergs del stannade det vid enbart böter.
Hovrättens domskäl är intressanta. Gillberg hade under lång tid underlåtit att iaktta vad som ålegat honom med anledning av kammarrättens domar. /.../ Brottet är allvarligt eftersom Christopher Gillberg uppsåtligen åsidosatt den grundlagsfästa offentlighetsprincipen.
När det gäller Gunnar Svedberg heter det, att denne av oaktsamhet har åsidosatt sina åligganden i tjänsten som rektor genom att inte tillse att handlingarna blev tillgängliga för utlämnande. Kort därefter lämnade Svedberg sin post som rektor för att bli vd i förpackningsindustrin.
Affären har en rad principiella implikationer. I akademiskt avseende innebar förstörelsen av Gillbergs rådata att det inte är möjligt att verifiera eller falsifiera resultaten av Gillbergs forskning.
Den belyser också brister i kunskapen om gällande lagstiftning. Gillberg hade alldeles uppenbart gett löften och garantier om sekretess som gick mycket längre än sekretesslagen. Han ansåg sig inte kunna bryta mot dessa löften.
En sak är säker. Det närmaste decenniet kommer universiteten att vara snabba att lämna ut handlingar.
