Vill man verkligen förnya forskningen bör man satsa på de yngre forskarna
Utvärderingen har gjorts genom peer review, av forskare från andra universitet, i 24 paneler vilka bestått av sammanlagt 176 forskare. Arbetsspråket, liksom rapporten, är engelska. Panelgranskningen har kompletterats med bibliometriska studier av institutionernas produktion.
Ambitionen var att forskningen som bedrivs ute på institutionerna i någon mening skulle värderas och jämföras med framstående internationell forskning. Någon enkel rangordning görs dock ej. Arbetet har snarare varit inriktat på att lokalisera de institutioner som bedriver forskning av högsta internationell klass än att identifiera akademiska katastrofområden.
Femtio projekt spridda på tjugo institutioner bedöms vara mycket framstående, ett hundratal bedöms hålla en hög internationell standard. Överlag bedöms forskningen vid Uppsala universitet som god, även om vissa undantag finns.
Några som bedöms som världsledande är afrikansk och jämförande arkeologi, datorlingvistik, latin, teoretisk fysik, astrofysik, medicinsk biokemi och mikrobiologi. Flertalet av projekten som betecknas som världsledande återfinns vid Teknisk-naturvetenskapliga och Medicinska fakulteterna.
Särskilt intressant är panelernas kritik mot vissa strukturella förhållanden.
En panel framhåller att den demografiska profilen är ett problem i det att betydande forskare snart går i pension. Flera framhåller behovet av kritisk analys och strategisk planering i rekryteringen. Framförhållning efterlyses i samband med pensionering av professorer - den tillträdande professorn kunde med fördel inta sin professur något år innan den avgående lämnar sin post.
Det jämras, på goda grunder, över att relativt få befattningar har forskning som huvudsaklig uppgift. Lektorer har alldeles för tung undervisningsbörda. Vidare framhålls särskilt de negativa effekterna av låg rörlighet i det svenska akademiska systemet. Bristande konkurrens vid tjänstetillsättningar, och brist på rörlighet, riskerar att resultera i forskning av blygsam kvalitet, samtidigt som det hindrar kritiskt tänkande.
Finansieringen blir också föremål för en kritisk granskning. Dagens budgetregler, som skiljer på forskning och undervisning, utgör ett hinder för ett forskningsbaserat universitet. Det ständiga sökandet av anslag stjäl tid och skapar osäkerhet.
Även kritik mot universitetets uttaxering för gemensamma ändamål (overhead-kostnader) släpps fram. Dessa kostnader uppgår normalt till minst 35 procent. Flera paneler tar upp frågan. Vissa forskningsgrupper på Teknisk-naturvetenskaplig fakultet, som drar in stora externa anslag, uppges betala mer till universitetet än vad de får i form av fakultetsanslag.
Även om man kan konstatera att det finns en och annan potemkinkuliss som inte genomskådats är genomgångarna av de olika institutionerna ytterst intressant läsning, och skrivningarna är säkert inte populära i alla läger. För den som vill skaffa sig en bild av forskningen vid Uppsala universitet i dagsläget är det utomordentligt informativ läsning. Man får helt enkelt reda på var den bästa och - även om rapporten är lågmäld om den saken - var den sämsta forskningen bedrivs.
Rapporten har ett klart egenvärde, även om de som kommer att läsa den i sin helhet är lätt räknade. Däremot är den knepig att använda som beslutsunderlag. Några alexanderhugg för hur man ska förnya Uppsala universitet bjuds det inte på. Flera av de strukturella problem som framställs kan endast åtgärdas genom politiska beslut i riksdag och regering. Det är inte heller givet att man genom att satsa ytterligare på det som idag är framstående främjar förnyelse på längre sikt. Det innebär ju, i många fall, att man ger till dem som redan har. Och, dagens forskning kommer med tiden att bli gårdagens. Vill man verkligen förnya forskningen, då bör man främst satsa på morgondagarna, på att skapa gynnsamma förutsättningar för yngre forskare.
