Resursutredningen för radikal för att bli politisk verklighet

Den 2 november presenterade utredaren Dan Brändström den s k resursutredningen, Resurser för kvalitet, SOU 2007:81. Utredningens syfte är att komma med förslag till ett nytt anslagssystem för hela universitets- och högskoleväsendet. Den bjuder på intressant läsning. Det historiska tillbakablickande kapitlet ger en lysande genomgång av den moderna universitetshistorien, dess ideologier, de styrsystem statsmakterna använt sig av, och kartlägger klyftan mellan universitetens formella hierarkier och de framgångsrika forskarna, som till stor del bedriver verksamheten på externa anslag.
Bitvis är utredningen bitsk. Flera systemfel lyfts fram och belyses ingående. Målet att femtio procent av alla som lämnade gymnasiet skulle gå vidare till högskolan sågas energiskt. Enligt Brändström har man inte kommit i närheten av målet, och anslagssystemet har närmast lett till att utnyttjandet av platser och takbelopp har blivit överordnat för hög-
skolorna och några förnuftsmässiga motiveringar till en fortsatt utbyggnad finns inte alls.
Enligt resursutredningen finns idag mekanismer som medför att anslagen blir alldeles för spridda. Centralt här är de nya högskolornas strävan efter att bli universitet, för att få bli det krävs en ansenlig bredd som kan motivera att ett vetenskapsområde inrättas. Brändström vill istället införa mekanismer som ger incitament till profilering och skräder inte orden: det handlar inte minst om att sanera lärosätena från underkritiska miljöer genom nedläggning eller förstärkning.
I denna anda föreslår utredningen att vetenskapsområde som administrativt begrepp utmönstras. Istället för att ge rätten att utfärda doktorsexamen inom ett helt vetenskapligt område förespråkas att examinationsrätt skall erhållas ämnesvis. Mindre högskolor ska så inte frestas att gapa efter för mycket. Istället tänks de satsa på att profilera sig och bli framstående inom enskilda ämnen.
Att ge fler högskolor universitetsstatus och därmed sprida forskarutbildningen ser utredningen som olämpligt såväl av kvalitetsskäl som av ekonomiska skäl. Det är utredningens uppfattning, sägs i klara verba, att stora politiska förväntningar på effekter av universitetsetableringar inte får hindra att de akademiska bedömningarna av kvaliteten i verksamheten ska komma i första rummet.
En central tankegång i utredningen är att till stor del avpolitisera anslagsfördelningen. Enligt utredningen saknar regeringens tjänstemän den nödvändiga kompetensen. Istället förordas vad utredningen kallar en intermediär, ett vetenskapligt kompetent organ som ska fördela
anslagen efter vissa kvalitetskriterier.
Hälften av anslagen för forskning ska, om utredningen får som den vill, vara fasta basanslag, hälften ska konkurrensutsättas. Med konkurrensutsättning menas här att forskningen ska utvärderas efter vissa kvalitetskriterier, och resultaten av dessa mätningar skall sedan styra fördelningen av anslagen. Universitet som håller en hög internationell nivå på forskningen kommer således att få större anslag medan de som håller en lägre nivå kommer att få mindre anslag och tvingas skärpa sig — sannolikt genom att koncentrera sig på det de är bäst på.
När det gäller utbildningssidan föreslås ett nytt anslagssystem, som innebär flera nivåer på ersättningen per student, och att per capitaersättningar ska ges även för forskarutbildning. Doktorander vid samhällsvetenskaplig och humanistisk fakultet tänks kosta 610 000 per år, naturvetenskapliga och tekniska 883 000 kronor, och medicinska 1035 000.
Det är dock inte frågan om att varje doktorand ska få disponera dessa belopp till egen lön, upphandling av lokal, dator, handledning, utrustning, etc. Snarare handlar det om att ‘synliggöra’ forskarutbildningens kostnader. Relationen till externfinansieringen, som är så vanlig inom forskarutbildningen, framgår inte av texten.
Utredningen kommer nu att remissbehandlas. Tanken är att den
tillsammans med befattningsutredningen, som också är på gång, ska ligga till grund för forskningspropositionen som regeringen ska läggas nästa höst. Förslagen är sannolikt alltför radikala för att vara politiskt möjliga att genomföra i sin helhet. Men en och annan idé kommer säkert att återfinnas i forskningspropositionen och omsättas till faktiskt handlande.