Riksbanken förebild för oberoende universitet

I höst ska en forskningspolitisk proposition läggas i riksdagen. Förarbetena består av flera utredningar. Två av dessa, resursutredningen och befattningsutredningen, är färdiga och remissbehandlas för närvarande. Båda dessa utredningar var arv ifrån den föregående regeringen, vilka med tilläggsdirektiv efter regeringsskiftet fick slutföra arbetet. En tredje utredning, som tillkommit på den borgerliga regeringens initiativ är den så kallade frihetsutredningen.
Frihetsutredningens direktiv är mycket långtgående. Uppdraget är att föreslå nya verksamhetsformer för universiteten. Syftet är att öka universitetens frihet, att göra universitet och högskolor mer fristående från staten, samtidigt som man vill säkerställa statens inflytande. Verksamheten är ju skattefinansierad och av kritisk betydelse för samhällsutvecklingen.
Lars Leijonborg presenterade själv utredningens direktiv på Dagens Nyheters debattsida, och motiverade utredningen med att på ett principiellt plan gäller det att slå fast att akademin är en kraft i samhällsutvecklingen som inte är underkastad diktat från den rådande politiska majoriteten eller en lydig tjänare åt de förhärskande stämningarna. Universitetens folk måste våga stå fria och säga obekväma sanningar, beforska tabubelagda områden och ha mod att stå emot tidsandan.
Universitet och högskolor ska vara institutioner som sätter rationalitet, kunskapssökande och sanning främst och inte eftersträvar uppskattning av den politiska makten.
Dessa påståenden är tämligen okontroversiella. Det kan tilläggas att det rimligen är lika viktigt att universiteten också står fria från den ekonomiska makten, att de oförväget även kan kritisera bolagen, att de inte är utlämnade till dem för finansiering av viktig forskning.

Idag är universiteten myndigheter, som enligt regeringsformen lyder under regeringen. Frågan är om det betyder att de helt enkelt bara sorterar under regeringen eller att de lyder regeringen. I det förra fallet är saken oproblematisk. I det senare fallet skulle det teoretiskt — i ett annat politisk klimat — kunna uppstå avsevärda svårigheter när det gäller kritik av den politiska makten.
Utredningen ska föreslå olika nya verksamhetsformer. Lena Marcusson, professor i förvaltningsrätt i Uppsala, har nyligen utrett tre olika modeller. En innebär att universiteten blir myndigheter under riksdagen istället för under regeringen. En andra modell är privaträttslig, och återfinns t ex vid Chalmers. En tredje modell är att universiteten blir självägande institutioner inom den offentliga förvaltningen. Denna modell finns i Danmark.
Skulle universiteten hamna under riksdagen, skulle deras särställning fastställas i grundlag, och de skulle endast styras av regeringen i de avseenden som regleras i grundlagen. Lagstiftning bör då, enligt Lena Marcusson, vara den dominerande regleringen.
En privaträttslig stiftelseform, som Chalmers, bedömer hon som orealistisk. Det är inte politiskt möjligt att avhända staten så stora tillgångar.
Den danska modellen, med självägande institutioner, förefaller vara långt ifrån oberoende av den politiska makten.
En sak framstår som bekymmersam. Lars Leijonborg tycks tro, att Högskoleförordningen är ytterst detaljerad, att den snärjer universiteten i detaljerade regler. Det är helt enkelt inte sant. Den fyller viktiga funktioner i att reglera hur saker och ting ska gå till på ett riktigt och rättssäkert sätt. Universitetens befolkning är lika benägna till maktmissbruk, korruption och nepotism, som världen i övrigt. Staten har en viktig uppgift i att utforma regelverk som stävjar sådana tendenser och befrämjar bra utbildning och forskning.

Utredningen görs av Daniel Tarschys, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Den ska vara färdig 5 december. Det är tveksamt om förslagen hinner komma in i forskningspropositionen. Sannolikt krävs grundlagsändringar, vilket innebär att det krävs två beslut i riksdagen med val emellan.
Mycket talar för att det blir aktuellt med en ny myndighetsform. Att universiteten får samma typ av oberoende som domstolarna och riksbanken har. En avsevärd politisk styrning kommer givetvis att bestå men den kommer att anta mer eller mindre indirekta former, såsom anslagstilldelning och lagstiftning, krav att vissa mål ska uppfyllas, etc.