Åtgärdsplan ska rädda den kliniska forskningen
Den kliniska, patientnära, forskningen som resulterar i bättre behandlingsmetoder, bättre läkemedel, bättre hälsa, etc, har ett starkt folkligt stöd. Just sjukvård är en av de saker som svensken gärna betalar skatt för. Svensk sjukvård har legat i absolut toppklass. Dessvärre har den kliniska forskningen sakta men säkert utarmats. Därför tillsatte regeringen förra året en särskild utredare, Olle Stendahl, professor i Linköping. Ett delbetänkande presenterades i februari, Världsklass, åtgärdsplan för den kliniska forskningen (SOU 2008:7)
Det handlar inte bara om vård och forskning. Den kliniska forskningen är även central för svensk läkemedels-, bioteknik- och medicinskteknisk industri. Denna består idag av cirka 800 företag som sysselsätter runt 50 000 personer och exporterar för drygt 40 miljarder kronor.
Problemen är många och har gradvis tilltagit. Flertalet universitetssjukhus dras med stora underskott. Ytterst handlar det om pengar. De senaste årens krympande ekonomiska resurser har medfört att det blivit allt mindre forskning, patienternas akuta behov prioriteras framför den långsiktiga forskningen. Bristen på tid medför att forskningen får stå tillbaka för sjukvårdens krav.
Saken kompliceras av att det finns två huvudmän för forskningen. Universitetssjukhusen är numera landstingskommunala. Läkarna är anställda av landstingen och vården bedrivs i landstingens regi. Staten är huvudman för universiteten. Statligt och kommunalt är sammanflätat så att det på den kliniska sidan kan vara svårt att avgöra vad som är vad. Professorer och lektorer är i allmänhet statsanställda, medan flertalet läkare är landstingsanställda. Dessutom förekommer kombinationsanställningar.
En stor del av forskningen bedrivs med s k ALF-medel, pengar som staten sänder till landsting med universitetssjukhus som ersättning för universitetens tillgång till landstingens hälso- och sjukvård för grundutbildning av läkare och för klinisk forskning. Det rör sig om stora pengar, ca 1.5 miljarder kronor om året.
Dessa anslag administreras och prioriteras gemensamt av universiteten och landstingen, och används dels till infrastruktur dels till forskning. Patientnyttan, att forskningsresultaten ska komma ut i vården, väger tungt och är vägledande för sjukvårdshuvudmännen.
Stendahl belägger ett antal oroande trender. Andelen läkare som disputerar minskar stadigt och medianåldern för doktorsexamen är 41 år. I internationella bibliometriska jämförelser har svenskarnas vetenskapliga produktion tappat sin framskjutna position. Disputerade läkare blir allt mer sällsynta inom de prekliniska ämnena. Sedan mitten av 1980-talet har andelen forskande läkare bland alla doktorander vid de medicinska fakulteterna minskat från 70 till 21 procent.
Åtgärdsplanen som föreslås innehåller bl a, bättre uppföljning och prioritering av hur anslagen används, särskilda tjänster för yngre läkare, så de kan disputera inom ramen för sin specialistutbildning, ett hundratal tjänster som kombinerar forskning och kliniskt arbete, tio nationella forskarskolor, förstärkning av vissa databaser.
Universitetssjukhusen bör, skriver Stendahl, fungera som nav för den kliniska forskningen, forskningsresurser och tjänster bör i första hand styras till dessa. De bör få ett tydligare ansvar för att sprida forskningsresultaten till övrig hälso- och sjukvård. De har en viktig roll för att stärka primärvårdens forskningsanknytning.
Gång på gång nämns, att de länder som hävdar sig väl inom den kliniska forskningen till skillnad från Sverige har ett samlat huvudmannaskap för universitetssjukhusen. Det delade ansvaret för och finansieringen av forskningen är inte ändamålsenlig. Stendahl avser att återkomma till huvudmannaskapet i slutbetänkandet, som väntas i höst.
Huvudmannaskapet över Uppsalas akademiska sjukhus överfördes till landstinget så sent som 1983. Karolinska sjukhuset var statligt fram till 1982. Frågan inställer sig om Stendahl dristar sig till att föreslå att universitetssjukhusen ska förstatligas? Vill man ha ett samlat huvudmannaskap är det den uppenbara lösningen.
