Befattningsutredningen skingrar knappast det postdoktorala molnet

Vid den stora reformen av forskarutbildningen, som riksdagen fattade beslut om 1969, var tanken att man skulle halvera forskarutbildningens omfång. Studietiderna skulle halveras från i runda slängar ett decennium till fyra fem år, och bidraget till avhandlingstrycket halverades från 320 till 160 sidor: ett ofta upprepat mantra var att istället för mästerverk eller livsverk skulle avhandlingen bli ett gesällprov.
En grundtanke var att en stor del av forskningen som tidigare utfördes i avhandlingen skulle läggas efter disputationen. För att göra detta möjligt skulle reformen följas upp med att man inrättade postdoktorala meriteringstjänster i stor skala. Dessvärre svek statsmakten. I förhållande till antalet doktorander och avlagda doktorsexamina blev forskarassistenttjänster en bristvara.
Svårigheterna att komma vidare medförde att det uppfattades som nödvändigt att skriva en lysande avhandling för att inte falla ur konkurrensen om de knappa tjänsterna. Studietiderna blev allt längre. När regeln att man inte fick vara docentkompetent för att få forskarassistenttjänst avskaffades höjdes meriteringskraven ytterligare; normalt krävs det tre till fyra års forskning efter doktorsexamen för att komma på fråga.
Den så kallade befattningsutredningen, som för närvarande remissbehandlas, talar om situationen som det postdoktorala molnet. Den föreslår en ny tjänst, postdoktorstjänst, som man ska kunna erhålla direkt efter disputationen. Forskarassistenttjänsterna vill utredningen omvandla till ‘biträdande lektorat’. Dessa ska efter prövning övergå till fast anställning. Det är en bestickande tanke. Dessvärre medför den att resurserna binds upp, i fasta tjänster, och att nästa generation doktorer får en ännu svårare situation.

Fakulteternas remissvar är intressant läsning. De tillstyrker överlag inrättandet av postdoktorstjänster. Teknisk-naturvetenskaplig och Historisk-filosofisk fakultet förordar att de tvååriga postdoktorstjänsterna endast ska kunna innehas av personer med doktorsexamen från andra lärosäten. Annars riskerar förslaget, skriver teknisk-naturvetenskapliga fakulteten, att motverka eftersträvad internationalisering och mobilitet. Frågan hur denna ordning skulle slå i jämställdhetsavseende lämnas obesvarad.
Medicinska och farmaceutiska fakultetsnämnden bejakar postdoktorsanställningarna, men framhåller att två år är i kortaste laget. Fakulteten vill hellre ha något längre postdoktorsanställning med möjlighet till en längre utlandsvistelse. Ett till två år utomlands är det vanliga. Fakulteten framhåller även att det är viktigt att perioden som postdoktor kan förenas med klinisk tjänstgöring.
En huvudtanke i utredningen är individens trygghet. När man väl en gång fått en tjänst ska man kunna uppgraderas till nästa befattning i hierarkin utan att någon tjänst lyses ut. Humanistiska- och samhällsvetenskapliga områdesnämnden påpekar, något tillspetsat, att efter avslutade magisterstudier och anställning som adjunkt går det att bli professor utan att någon gång söka anställning i konkurrens och utan att verksamhetens intressen kan göra sig hörda. Risken är uppenbar att universitetet blir en sluten verkstad.

Den föreslagna ordningen står i stark kontrast mot dagens system i vilket man, i varje fall i söndagsförkunnelsen, söker alla tjänster, de tillsätts i konkurrens efter sakkunnigförfarande; när ett lektorat eller en professur tillsätts kan alla behöriga vara med och konkurrera.
Ett av utredningens huvudförslag har varit att man ska avreglera tillsättningsprocedurerna. Även på denna punkt är fakulteterna skeptiska. Man motsätter sig inte större möjligheter till lokalt självbestämmande men man vill alldeles klart ha kvar sakkunnigförfarandena, för att garantera en hög kvalitet i bedömningen.
Dessvärre får man konstatera att det postdoktorala molnet knappast skingrats. Inrättandet av tvååriga post doc-anställningar kommer troligen, skriver historisk-filofiska fakulteten, att leda till att det ‘postdoktorala molnet’ eller att någon annan form av vädersituation (växlande molnighet?) flyttas fram i karriärstegen eftersom den korta anställningen för flera forskare kommer att resultera i externa forskningsmedel. Eventuell visstidsanställning som forskare kommer att upphöra då de externa medlen är förbrukade.