Många finansiärer befrämjar pluralism

Vetenskapsrådet fördelar årligen cirka drygt 3,8 miljarder kronor till forskning. Rådet mottar över 8 000 ansökningar om anslag, och beviljar i runda tal tjugo procent av dem. Dagens vetenskapsråd bildades år 2001 genom att man förde in de medicinska, naturvetenskapliga och humanistiska- och samhällsvetenskapliga forskningsråden under en hatt i samma myndighet.
Rådet är i huvudsak forskarstyrt. Majoriteten i Vetenskapsrådets styrelse väljs av forskarna. Detsamma gäller de tre övergripande ämnesrådena. Den verkliga makten ligger dock i prioriteringskommittéerna, som bereder ansökningarna och kommer med förslag på vilka projekt som ska få anslag. Dessa kommittéer väljs av elektorsförsamlingar ute på universiteten.
Som myndighet är Vetenskapsrådet unikt. Generaldirektören är professor, aktiv forskare, och forskar inom ramen för sin tjänst. De beslutande organen domineras av valda forskare. Besluten bygger främst på peer-review. Uppgiften är att slussa pengar till den bästa forskningen. Något man uppenbarligen lyckas med.
Förtroendet för Vetenskapsrådets förmåga att prioritera fram den bästa forskningen är nämligen så stort att många fakulteter använder Vetenskapsrådets anslagstilldelning som en kvalitetsindikator. Institutioner vars forskare lyckas konkurrera sig till rådets anslag anses framstående och tilldelas extra fakultetsmedel.
Forskningsrådsorganisationen har många kritiker. Den närmast darwinistiska processen som medför att endast var femte sökande får anslag föranleder en massa besvikelse. Universitetsrektorer och dekaner skulle hellre se att pengarna gick genom deras händer.
Härförleden presenterade generaldirektören Madelene Sandström en utredning, Forskningsfinansiering, kvalitet och relevans (SOU 2008:30), som förespråkar en radikal omdaning av rådsorganisationen. Sandström förespråkar i utredningen att man ska bilda en myndighet, Myndigheten för forskning och innovation, vilken ska hantera fördelningen av medel till forskning. I denna myndighet vill hon sammanföra Vetenskapsrådet, Vinnova (tillämpad forskning), FAS (Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap) och Formas (Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande).

Utredningen tillsattes av Lars Leijonborg förra året. Till saken hör, att när Vetenskapsrådet bildades 2001 så reserverade sig de fyra borgerliga partierna. De var utomordentligt kritiska till den starka centraliseringen. Leijonborg markerade genast ett visst avstånd genom att i Dagens nyheter säga, att han uppfattade det som att den nuvarande organisationen fungerade hyggligt och att det inte hade föresvävat honom det skulle krävas att dagens system skulle göras om från grunden.
Sandströms utredning är bitvis en skarp utvärdering. Man kan t ex läsa, att Linnéstöden (större långsiktiga anslag till framgångsrika miljöer) fungerar mer som stöd till forskargrupper än som strukturkapital för lärosätena. Det har rentav hävdats att universitetens strategiska handlingsutrymmen minskat som en följd av Linnéstöden, eftersom fakulteternas fria resurser binds upp i motfinansiering.
När det gäller Vetenskapsrådets inre arbete skriver hon att personalstrukturen reflekterar sammansättningen av de gamla råden (före 2001) snarare än myndighetens behov. Den organisatoriska energin har huvudsakligen lagts inom, snarare än till samarbetet mellan, ämnesråden.
Vidare konstaterar hon att de sentida organisationsförändringarna försvagar ämnesråden utan att erbjuda en ny och starkare samlad identitet.
Tanken är, att om man lägger samman Vetenskapsrådet med Vinnova och andra råd så skulle det i någon mening uppstå raka rör från grundforskningen till tillämpningar inom olika områden. Saker skulle inte falla mellan stolarna.
Det finns dock flera svagheter med utredningen. Det finns inget som talar för att en monolitisk myndighet verkligen skulle kunna styra forskningen bättre. Utredningen förbigår med tystnad riskerna som skulle följa med en sådan enorm maktkoncentration. Idag kan ett projekt som nobbas av ett forskningsråd gå vidare och ansöka hos andra råd, och få både en andra och en tredje chans. Att det finns många finansiärer förhindrar maktkoncentration och befrämjar pluralism. Går utredningsförslagen igenom riskerar den enskilde forskarens frihet att minska